Idag river ångesten inom mig. Jag vet inte riktigt varför. Det har ju varit så många bra dagar nu. Är detta ett bakslag? Nej, jag tror mina förväntningar och krav på mig själv är för stora. Man får falla tillbaka. Man får känna att allt inte är okej. För jag vet ju att jag är på väg ur allt det där. Jag är på väg att bli den människa jag förtjänar att vara. Och jag vet det nu. Jag vet att jag inte är värdelös. Och alla framstetg jag gör får mig att häpna. Det är väl därför det tar extra hårt en natt som denna. Antar jag en utmaning vill jag göra det med perfektion. Men det går ju inte. Jag borde inse det.

Så, även om min kropp skriker efter sängen tänker jag spendera natten med att redigera en del av de bilder jag tog förut ikväll. En slags distraktion. En flykt från det onda.

Allt snurrar i skallen. Bra? Dåligt? Kul? Jobbigt?
Nu måste jag tänka. I en månad. Tänka tills huvudet värker.

Imorgon skall det pratas framtid. Jag är skitnervös. Mest för att jag aldrig har haft ett sådant samtal tidigare. Vad skall jag förvänta mig? Är det bättre att gå dit utan några förhoppningar alls?

Men det känns skönt. Äntligen kommer det hända något.
Mycket blandade känslor dock. Det är skrämmande. Allt är ju så nytt för mig. Samtidigt är jag glad och förväntansfull.

Det blir nog bra till slut.

Nu är det höst.
Det blir mörkt i lägenheten tidigt på kvällen. Löven på träden utanför mitt fönster är gula och kämpar för att inte falla ner mot marken. Blåsten tar med sig kylan. Biter sig tag i kinderna. Får näsan att rinna. Är det nu man skall sitta i soffan under en filt, med en kopp varm choklad i handen och levande ljus runt sig? Jag har nog aldrig förstått det där.

Jag går i två veckor och längtar efter nästa "löning". Räknar ner dagarna och skriver listor på allt nödvändigt som måste inhandlas sen när jag har råd. Varje månad samma sak. Så kommer pengarna äntligen in. Några minuter senare är man nästan lika pank igen.

Räkningar är nog det värsta med att bli vuxen. Visst är det skönt att betala av hyra och el osv, det är ju saker du förbrukat och bor i. Men när det är så illa att man har mer ont i magen på "löningsdagen," än dagarna innan då man levde på luft eftersom alla pengar var slut, då undrar man om det är värt det.

Eller så borde jag ta mig i kragen och lägga upp en budget. Det har jag sagt i flera år. Men det är inte lätt. Jag lever inte på en "arbetarlön". Jag får inte så mycket pengar att leva på. Dessutom är det dyra mediciner och läkarbesök som skall betalas. Tack och lov för högkostnadsskydd! Och när jag satt mig i skiten (här kan man ju vela fram och tillbaka hur mycket som faktiskt är mitt fel. Jag tar mitt ansvar, men jag vet också att allt inte är på grund av mig. Här kan man börja vela igen och ifrågasätta mitt omdöme, men man är naiv ibland, det är mänskligt) så det gått så illa att det dras en massa pengar varje månad till skulder, då är det snäppet värre. Eller är jag bara lat? Jag vet inte. Jag har inte haft orken att ta reda på det. Det kommer nog så småningom. Tills vidare klagar jag på, fast jag innerst inne vet att jag kanske borde hålla käft.

Inte så oväntat kanske. Men hela jag fylls av hopplöshet.
Jag som är sjuk, jag vet vad det kommer föra med sig. Jag har redan ont i magen. Behöver vi ännu fler käftsmällar? Måste vi gå runt med denna oro?

På måndag kommer pengarna in. Vilket betyder att Tradera inte är världens bästa ställe för mig att hänga på just nu. Det kliar i fingrarna!

Ja, de gjorde det igen. Det här är ju helt fantastiskt. Nu är det väl mest bara skrattretande.

Ojsanhoppsan.
Jag gav mig in på att baka gifflar.
Inte hade jag förväntat mig att det skulle bli så mycket dock!
Eller ja, jag visste ju hur många det skulle bli, men inte hur stora.
Så nu har jag bakat hela kvällen och har ont i ryggen. Men gott blev det. Fast purjolöken räckte inte till de allra sista, men ost är väl gott? I annat fall har jag en livs levande avfallskvarn. Det ni!

Haha. Ja, det blev inte så bra med pannkakorna igår. Det var väl en sån dag då allt går fel. Ju mer som går fel desto mer irriterad blir man, vilket resulterar i ännu mer som går fel. Värdelöst.


Sen dör jag lite på en speciell myndighet som segar något otroligt med mina pengar. Jag har fått ligga ute med nästan 1000 kronor, vilket jag absolut inte har råd med egentligen, i en månad snart. Nu kommer tydligen pengarna in på måndag, då jag skall få mina andra pengar. Jaha? Ja det var ju bra. Jag är inte alls pank nu. Det är så kul att låna av mamma så sega gärna lite till när ni ändå håller på. Tack tack.
Självfallet förstår jag att de har mycket att göra, många ärenden osv. Men det hjälper inte mig. Dessutom är de löjligt dåliga med att informera om vilka uppgifter som behövs. Hade jag vetat att det var "fel" papper jag skickat in hade jag ju skickat det rätta snarast, vilket gett mig pengarna tidigare. Kanske. Vad vet jag.

Det är inte skoj att ha skor med hål i när det regnar massa.
Blöta fötter är något av det obehagligaste som finns. Blä.

Undrar om de hunnit torka tills jag skall iväg sen?
Fuktiga skor är nog snäppet värre än blöta fötter.

Och sen är det tydligen jättesynd om katten. Sist jag köpte kattmat bytte jag till en annan variant. Fortfarande samma märke, men de hade kommit ut med en sort speciellt för steriliserade hanar. Ja det gick ju bra. Tills maten tog slut för några dagar sedan och jag inte hade råd att köpa en stor påse. Den nya sorten finns inte i kartongerna, men det spelar ju ingen roll? Han har ju alltid ätit just denna ändå och han får ju den nya om någon vecka när jag fått in pengar.
Men nej. Nu vill han inte äta. Tydligen var den nya mycket bättre. Vafan! Det är ju precis samma märke!
Nu ligger han i en papperskasse i hallen, som innehåller gamla tangentbord som skall till tippen, och trycker. Det kan inte vara lätt att va katt.

Och den som säger att pannkakor inte är middag har fel. Det skall jag trycka i mig idag. Med massa sylt och grädde. Mmm.

Jag älskar att lära mig saker utan att någon hjälper mig.
När det gäller mycket tar osäkerheten över och jag frågar en massa. Eller lutar mig bakåt med armarna i kors och ger upp och låter andra lösa problemen åt mig.
Men när jag sedan sitter där själv, utan att någon kan hjälpa mig, ja då måste jag ju klara det på egen hand. Och jag kan, om jag vill! Uppenbarligen.
Det gäller ju att leta svar, prova, misslyckas, försöka igen, misslyckas lite till och till slut få ett bra resultat. Eller någorlunda iallafall.
Men jag ger snabbt upp på saker. Jag tror inte riktigt på mig själv.
Men ju mer jag lyckas utan hjälp, desto mer självförtroende får jag. Det gäller väl de flesta.
Förhoppningsvis kommer det en dag då jag litar på mig själv helt.
Att jag faktiskt kan. För jag kan själv.

Jag har aldrig varit en modehora. Snarare skrattat åt all denna hysteri och att alla skall se likadana ut. Jag tycker fortfarande det är löjligt, men har av någon underlig anledning helt plötsligt blivit intresserad av kläder. Kanske har jag gått in i ett kylskåp i sömnen?
Denna sidan inspirerar (även om jag spyr lite i munnen av många utstyrslar) KLICK

Usch vad jag hatar kassa mobilbilder egentligen.

Är man tant på riktigt när man stolt visar upp sitt nya durkslag samt tvättmaskin och torktumlare? Och dessutom skriver ett långt ointressant inlägg om städning?

Efter alla år av kaos i mitt huvud har detta resulterat i extrem ordningsamhet (på gränsen till hysteriskt) vad gäller saker jag kan "styra".
Är det normalt att färgkoordinera sina kryddor? Och att nästan få ett utbrott om de hamnar snett eller någon ställer dom fel?

För några dagar sedan fick jag ny torktumlare och tvättmaskin. De gamla borde nog bytts ut för längesedan. Efter detta fick jag ett ryck och kände att nu äntligen var det dags att städa. Ja alltså, städa gör jag. Ofta. Men nu skulle jag städa, dvs torka rent i och utanpå alla skåp i köket, göra rent och rensa kyl och frys, rensa ut skit (det är inte bara kläder som huserar i min garderob) och kläder som skall skänkas bort ur garderoberna samt torka rent hyllor och dörrar, torka rent resterande dörrar i lägenheten, rensa i lådor och bokhyllor etc. Allt sådant där som är skittråkigt och man drar sig för att göra. Jag har skjutit upp det på tok för länge. Det är inte ett dagsprojekt precis, för så effektiv är jag inte. Dessutom är jag så trött jämt och är ju borta var och varannan dag så det blir svårt att orka och hinna med.
Planen var att arbeta mig från köket och utåt. Slitsamt! Köket är klart och skinande rent. Idag var det garderoberna. (jag tror jag planerat att städa dom i minst ett år) Fick några bokhyllor av syster. När de väl kom innanför dörren kom jag att tänka på var tusan de skall stå? Jag har ju ingen plats? Nåja, de har därför fått stå i hallen och tagit plats nu ett tag. Tills jag kom på att de kanske passar i garderoben. Så idag har jag tömt, rensat, torkat av, satt in hyllor, fått i ordning och hittat plats åt saker som saknat bra ställen  innan.  Plus att jag fick iväg två påsar med kläder till Emmausinsamlingen. (har dock massa kläder kvar att rensa bland och skänka bort) Mitt hjärta är helt igen. Ja, nu återstår då bara resten av lägenheten...

Sådant här tjusigt durkslag har jag numera i min ägo!
Finaste darling köpte det till mig <3
(efter att jag spanat på det i många månader)