Oj! Nu är jag uppe i 200 röster. Jag är så oerhört tacksam! Heja heja!

Klicka på bilden om du vill komma till sidan. Rösta gärna, samt gilla på Facebook.

Efter att ha varit hos läkaren och helt blottad suttit och blivit granskad i ansiktet, med nära till gråt för att jag skämdes så mycket och tycker att det är så jobbigt att inte kunna leva ett normalt liv. Ja, efter det fick jag hopp. Jag blev lovad en remiss till hud och några dagar senare tog jag en massa prover för att se om något inte stod rätt till. Lycklig över att ha blivit förstådd, över medmänsklighet (tanten året innan på distriktan hade bara sagt att jag skulle gå ut och promenera och svettas massa. Och gå utan smink. När jag sa att jag ju inte kunde visa mig utan smink, inte ens för min pojkvän, och det fick mig att må så jävla dåligt, ja då sa hon att då kan han väl vara hemma hos sig ett tag medan jag kan gå hemma utan smink. Tack... jag vill ju verkligen låsa in mig och inte ens träffa pojkvännen, precis vad jag behöver höra. Ingen hjälp fick jag heller) och att nu äntligen kommer det att hända någonting. Eländet kommer vända och kanske kan jag snart få känna mig normal och slippa lida. Jag väntade och väntade. Till slut hade tre månader gått (ja, jag ringde till dom och frågade om proverna och oj, ja doktorn skulle titta på dom idag och ringa upp mig senare. Det tog inte många minuter innan han ringde och då hade jag ändå väntat en eller två månader. Jag fick recept på järntabletter som jag käkat sedan dess, eftersom jag alltid är så trött) och jag hade fortfarande inte hört något. Tänkte att en remiss kan ju ta upp till tre månader. Mamma fick i alla fall pratat med läkaren och nej, inte hade han skickat någon remiss. Och jag skulle ju gå igenom allt på apoteket först innan han kunde göra något, det skulle hud också säga. Och allt detta hade han ju sagt till mig. Nu är det så här att mamma var med på mitt möte med honom. Och varken hon eller jag har hört det. Han läste upp det för henne från datorn, för han hade ju noterat det. Men han måste ha skrivit det efter jag gått. Han har INTE sagt detta till mig. Jag blev så arg och besviken att jag nästan började grina och ville sätta mig ner på golvet i affären och tjura som en liten unge. TRE MÅNADER! Under den här tiden skulle jag ju kunnat testa massa saker från apoteket, men istället har jag gått hemma och väntat. Och väntat. Och väntat. Jag är så ARG! Och det är synd, för denna läkaren är verkligen underbar och han har massa att göra nu och jobbar inte bara här för tillfället, så det kan ju ha varít det som förvirrat till det. Men hallå, det är mitt välmående det handlar om. Jag visste ju att man brukar bli rekommenderad att prova apotekets utbud och blev förvånad när han inte sa det till mig. Men då hade jag ju rätt. Åh. Tre månader åt helvete. Nästa löning gick jag i alla fall in på apoteket och köpte denna, efter att ha läst massa på internet och förstått att detta var det starkaste receptfria de hade att erbjuda. Eller ja, 10% är det starkaste men jag vågar inte chansa med min känsliga hud. Stioxyl finns också, men de är i princip samma sak, förutom att denna blir man inte lika hysteriskt torr utav. Jag tänkte att provar jag denna nu ett tag och det inte hjälper, ja då måste han väl hjälpa mig?

Men, redan efter första, ja FÖRSTA, strykningen av denna blev mitt ansikte så mycket bättre!

Nu har jag använt den i snart två veckor och oh my god. Snart kan jag gå helt utan smink! Nu är jag ju orolig att det snart skall bli jävligt mycket sämre ett tag innan det förhoppningsvis blir bättre igen, men än så länge bara jag njuter. För nu känner jag mig som en människa igen och inte som ett monster. Tänk om jag hade testat denna för tre månader sedan..!

 

 

Ett litet sms. Det går fort, det är inte farligt. Du är inte sämre för det. Du måste svälja stoltheten, våga ta emot hjälp igen. Våga inse att allt inte är bättre. Våga, våga, våga.
Egentligen har det inte något med mod att göra. Snarare besvikelsen på sig själv.

Jag skall sluta tänka nu, för det för mig bara längre och längre ner i jobbiga spiraler som aldrig tar slut och snart snurrar allt i ett enda virrvarr.

Gå och lägg dig unge. Din tid kommer.

Usch, nu låter jag så där gnällig igen. Det gillar jag inte alls. Visst, jag älskar att gnälla och jag har alltid tusen saker att gnälla över. Det har väl dom flesta. Men det är nu den sista tiden jag har märkt hur....inte kul det är att läsa/höra sådant. Jag får andas djupt och försöka ta på mig verklighetsglasögonen lite, men de är ganska repiga och har fått ett konstigt dimmigt lager över sig, allt blir liksom suddigt och förvrängt.


Ps. Bitterfittan i mig lever dock och frodas. Jag väljer att se det som två skilda saker. Gnäll mot bitterhet. Bitterheten kan man ta mer med en nypa salt. Okej?

Usch. Jag känner inte alls att jag kan ta åt mig av någon bra kritik för mina bilder. Jag menar, färgerna är ju redigerade i efterhand, jag har lagt på skärpa (och bilderna ser ju skarpare ut när de är förminskade), fixat med ljuset osv.  Det känns bara så otroligt falskt.

Visst, färgerna är ju något jag förstärker. Samma med det andra antar jag, men ni skulle bara veta hur dassiga mina bilder ser ut innan de tagit en tur genom Lightroom och Photoshop.

Att efterbehandla är ju något som nästan är ett måste med digitala foton. Proffs brukar kalla det för "det digitala mörkrummet". Men som betraktare luras man ju. Är det inte så?
Jag vet att min mamma blev jätteförvånad när jag upplyste henne om att de flesta bilder med största säkerhet redigerats i efterhand och säkert inte var lika fina i färgerna innan. Nu menar jag ju bilder som visas i tidningar och andra medier.
Jag vet också att bra kameror ger bättre ljus och säkert har bättre färgåtergivning.

Allt man ser i media är redigerat och retuscherat. Visst, det vet man ju om. Men jag tror man ofta kanske glömmer bort det.

Ett exempel är modellbilder som skall användas till reklam. Photoshop har förvandlat en vanlig snygg tjej till något helt övermänskligt. Ansiktet har gjorts symmetriskt, kroppen är smalare, huden är perfekt och...ja, listan kan ju göras hur lång som helst. Det är för att sälja.

Men det är ju det folket vill ha? Vi vill inte se "vanliga" människor? Jo, det tror jag visst att vi vill. Men man kan inte gå från noll till hundra.

Om jag utgår från mig själv då. Min hjärna analyserar, dömer, avundas, förundras, fnyser åt vad jag ser. Jag hatar det samtidigt som jag älskar det. Vart är logiken? Det är liksom skönt att vila ögonen på. Estetiskt tilltalande och ja, precis vad jag är van vid att se.

Men så hade det kanske varit om alla modeller bara finslipats lite. Tagit bort det som sminket missat. Justerat ljuset och färgerna (nu säger jag emot mig själv, det vet jag. För jag inledde detta inlägget med att jag anser att jag är oärlig som inte lägger ut bilderna som de är. Men jag tror jag kommer komma fram till en poäng) och ja, lite sådant. Att det används modeller i alla storlekar och former.

Hade det varit sådana bilder vi fick upptryckt i ansiktet hela tiden är jag ganska säker på att den stora massan accepterat det. Om vi fick vänja oss lite först. Nu tycker ni kanske att man inte skall behöva "vänja sig" vid att se normala, verkliga människor. Men jag tror som sagt inte att man kan gå från noll till hundra.
För vi vill väl se verkliga människor?

Å andra sidan förstår jag till viss del. Det handlar om estetik och att dra in pengar.
Nu säger jag inte att allt annat inte är estetiskt. Det är jättesvårt att försöka få fram min poäng utan att det låter helt fel.

Men nu är det ju så att (speciellt om man inte har en jättebra kamera) det sällan blir som man tänkt sig när bilden väl hamnar i datorn. Kameran har inte alls fångat de färgerna som ögat uppfattat när bilden togs och då måste de på något sätt försöka efterliknas i ett bildbehandlingsprogram.
Det digitala mörkrummet som sagt.

Jag vet detta, ändå våndas jag över hur falsk jag känner mig. Det finns ingen logik någonstans och jag kan inte ens tänka att "jaja, tycker någon om bilden så är det ändå jag som tagit den, jag som gjort så att den ser snygg ut, även om det är fusk".

Det är väldigt jobbigt och påfrestande att vara så osäker. Hade det funnits efterbehandling för tankar hade jag redigerat bort allt tvivel och osäkerhet, all nedvärdering och självförakt. Och detta utan att känna mig falsk!

Åh, att det skall vara så jävla svårt att släppa saker. Jag är så arg! Eller besviken. Trött på folk. Vad skall man med vänner till egentligen? Eller socialt umgänge överhuvudtaget. Jag kan ju sitta här och ruttna bort i min ensamhet, det blir bra. Så slipper jag alla sjuka jävlar som borde rannsaka sig själva och komma till insikt. Och sluta vara fega. Och ruttna. Och falska.


/ Bitterfittan