Och det är nu.

Tänka sig. Idag sken solen, SOLEN, till fem på eftermiddagen. Åh! Hela jag blir lycklig.

Man skulle även kunna tolka titeln på detta inlägg som att mitt mående är på rätt väg. Och så är det nog. Eller, så känns det just nu och det är ju inte fy skam, eller hur?

Arbetsträningen går bra och jag håller på att successivt utöka tiden. Det känns bra att jag har något vettigt att göra om dagarna. Men usch vad trött jag är, helt utmattad. Men det är i alla fall av rätt orsak.
Dessutom har jag lyckats att vända dygnet någorlunda. Halleluja.

Det enda jag inte har energi till är att städa. Det är en sådan stark kontrast om man jämför med för ett år sedan. Då städade jag maniskt varje dag, hela tiden. Jag tänker att jag säkert städade för en hel livstid då.

Ja, lite bilder kan ju vara kul ibland också. Här får ni några halvkassa självporträtt, som jag inte lagt mycket energi på vad gäller efterbehandling. Ljussättningen är rolig också, fan vad svårt det var att gissa sig till vad som kunde bli bra. Nästa gång får jag använda mig av en spegel så jag ser hur det blir.

Här går man och håller andan. Blundar hårt och kisar lite snabbt. Är våren på väg? Vågar jag hoppas?
Mitt hjärta behöver vår. Hela min kropp skriker efter den, våren!
Precis när jag börjar släppa ut luften för att ta ett ordentligt andetag, öppnar ögonen och känner hoppet pirra i magen, då kommer bakslaget. Mer vinter. Bara att ta ett djupt andetag och vänta lite till. Usch.

Varför, varför, varför? Jag har så mycket frågor men så lite svar.
Just nu känns allt upp och ner. Kaos. För mycket känslor och tankar. För mycket ångest. För mycket helt enkelt.

Och när skall jag få energin tillbaka? När skall jag få en hel natts sömn? När skall jag få gå en dag utan att oroa mig? När skall orättvisorna upphöra? När skall jag få njuta av livet? När skall jag orka?

Inget facit, bara uppgivenhet.