För ett tag sedan köpte jag två stycken närbildslinser/close-up +4 filter.
Lägger man dom på varandra blir det +8, rimligtvis. Häromdagen testade jag dom lite, med stativ. Det är svårt att få bra skärpa utan, även med stativ är det lurigt. (som man ser på mina bilder)
Egentligen vill jag ju ha ett Tamron 90 mm objektiv, men pengarna finns inte så då var detta ett billigare alternativ så länge. Ganska värt ändå.
(det är ju såklart mycket mäktigare att se bilderna i sin fulla storlek)

Mamma har några av de sötaste kattungarna.
Jag skulle behöva en i min famn nu.

Idag har jag shoppat. Det händer inte ofta. Men det var billigt, jag fick in oväntade pengar och jag var/är i akut behov av nya kläder (det mesta jag har är för stort eller 10 år gammalt)! Så, för lite över 600 (med frakt) fick jag; två linnen (2 av det blå, attans billigt), en cardigan, en topp, en tröja, en 3/4 tröja, tre par trosor och fem sockar. Great! Nu är det bara att vänta och hoppas allt passar. Nackdelen med onlineshopping.

Alla bilder är snodda från H&M's onlinebutik. Klick!

Jag undrar. Hur intelligent är det att dra ut i skogen och leka skogsmulle (dvs leta fula svampar) och inte berätta för någon om dina planer? Mobilen med, visst. Men det finns hål! Jag körde ner foten i ett. Tänk om jag stukat den. Eller slagit huvudet i ett träd. Eller hamnat ansikte mot ansikte (mule?) med en älg.

Dessutom suger jag på att hitta svamp. Jag kollar bara ner där jag går för att inte trilla. Spottar och förbannar all denna spindelväv. Funderar på hur många fästingar jag har på mig. Lurar på om jag trampat på någon äcklig snigel. Svettas och flåsar. Tror jag är vilse (jag har ju inget lokalsinne) och känner lite panik. Andas och låter mig tro på mig själv. Jag kommer alltid komma ut någonstans. Skogen är inte så stor.

När jag var liten älskade jag att vara i skogen, ensam. Bara lukta och lyssna. Koppla bort allt vad verklighet hette och låta fantasin dra iväg.

Vad hände? När blev jag så vek? Det har jag reflekterat över ganska mycket nu det senaste. Jag tål ingenting. Nojjar över allt, kan inte se blod eller operationer på Tv, är rädd för att bli full (även om jag peppar järnet innan, men när det väl börjar kicka in får jag lite lätt panik och vill bara bli nykter. Salongsberusad, fine. Full, nä) osv.

Ja, jag blir snart 25. Men det är väl ingen ursäkt för att bete sig som en tant (inget illa mot tanter, jag är bara inte redo än)? Eller är det bara mitt sunda förnuft som börjar göra sig till känna?

Jag är så kluven. Jag känner mig oftast inte som 25. Snarare 19-20. Har jag kanske en ålderskris? Jag pendlar mellan att känna mig som en tonåring och att känna mig vuxen. Nej. Det tror jag bara gör mig mänsklig. Man kan väl få vara lite av båda? Liten men stor. Det är snarare sunt förnuft. Så jag får helt enkelt acceptera att min hjärna vill bete sig som en tant en dag och som en tonåring nästa. Och allt där emellan.

Jag hade ju iallafall stövlar på mig i skogen.

Nej, det blev visst ingen varm choklad inatt. Det blev "jag skall bara" upprepade gånger. Sen blev jag för trött.

Det är lättare att skjuta upp saker än att genomföra dom, det vet väl alla. Jag har tusen saker i huvudet som jag vill göra. Men i slutändan blir inget gjort. Kan jag inte bara tänka på en grej? En sak som skall slutföras? Då blir det kanske gjort. Men nej. Min hjärna är överambitiös och min kropp i koma.

Ibland tänker jag att det vore bra med nån som puschar en. Får en att göra allt det där man vill och kanske till och med våga prova nya saker. En som står där med en mental piska och vägrar acceptera ett "nej" eller "snaaart". Men så vet jag också att jag har sådana personer runt mig. Det enda resultatet som blir av allt är att jag surar och "kan själv". Jag har svårt för folk som bestämmer över mig. Jag vill ha allt på mina villkor. Det är ju jag som känner min kropp bäst. Men å andra sidan, jag kanske lever i min trygga bubbla och är bombsäker på att allt jag säger är rätt, för jag vet bäst gällande mig själv. Men tänk om jag har fel? Jag vet att jag har fel många gånger. Varför är jag så fast i gamla rutiner? I gammalt tänkande? Är det inte dags att jag blundar, tar ett djupt andetag och låter den där mentala piskan riva upp stora sår? För sår läker. Och det kanske medför något bra?

Nu skall jag ta tag i den där varma chokladen. Något skall jag slutföra idag, hur litet det än månne vara.

Jag har inga planer,  visioner eller hopp om den här bloggen. Om jag skall vara ärlig är det ganska töntigt att blogga. Alla gör det. Vem orkar läsa om 20 människors vardag? "Idag var jag i affären. Jag handlade upp mina sista pengar"
*gäsp*
Varför har jag då skaffat en blogg om det nu är så töntigt? Ja du. Jag kanske föll för trenden och vill vara lika töntig som resten av Sveriges befolkning? Eller inte. Jag antar att jag vill ha någonstans där bara mina ord syns. Där bara mina bilder får all uppmärksamhet. Där jag styr hela innehållet. (maktgalen?)

Det var i en dimma av alldeles för många timmar utan sömn, som fingrarna lite av sig själva knappade in alla uppgifter. Happ! Så hade jag en blogg. Ännu igen. Det halvvulgära namnet kanske symboliserar hur oseriöst jag tycker detta är. Eller ett sätt att kompensera för galenskaperna i min sömnyra. Vad vet jag. Drottningen av dubbelmoral.

Nu skall jag göra mig en kopp varm choklad och invänta vad denna natten kan ha för galenskaper inplanerade. Hah! Den enda framförhållning jag har? Jag är förvirrad.


Och, jag kan ingenting om kodning osv. Därför ser det ut lite som det gör. Tills vidare. Ha förbarmande.