Ja, det skall såklart stå 2010. Detta ändrades efteråt.

Men snart slår klockan om till måndag, borde inte ångesten försvinna då?

Eftersom jag fyller år i slutet av augusti, och inte anser att det är en höstmånad, har jag alltid sagt att jag fyller på sensommaren. Men jag vet inte om hösten kommit tidigt i år eller om det bara är jag som är frusen och vill ha sommar lite längre, men jag måste ge mig. Det är höst nu. När jag känner att elementen borde sättas igång och att en extra tröja vore på sin plats, ja, då är det höst. Skit, jag är inte riktigt redo än.

Det är som om någon eller något har tömt mig på all energi som existerat i min kropp. Jag vill bara falla ihop och lägga mig i fosterställning.
Att ena dagen vilja göra precis allt (och helst på en gång) till att nästa inte vilja/orka något drar också energi. Tanken på tanken. Uff.
Och att aldrig få sova. Jag sover, men jag sover inte. Senaste veckan har jag varit så trött om dagarna att jag nästan önskat att jag kunde lägga mig ner på stället jag stod och sova några dagar. Jag är helt utmattad.

Att hösten närmar sig gör mig orolig. Jag vet inte hur jag skulle orka med mer elände. Kan jag styra det? Kan jag förhindra? Skall jag bara flyta med och se vad som händer?

Nej, just nu orkar jag inte ens tänka på det, utan hoppas att orken och energin infinner sig inom den närmsta framtiden. För jag orkar inte inte orka.

Hur längesedan var det inte jag höll riktiga foton i handen?
Att spara allt på datorn och kolla på dom där har blivit så självklart att jag helt glömt bort charmen med glansiga fina bilder, som jag varsamt pillar in i plastfickor i fotoalbumet. Men alltså. Är jag så gammal att det redan är "när jag var ung"? Det kan jag inte gå med på. Man följer med utvecklingen som går i rasande fart. Man fnissar åt hur mobilerna var för tio år sedan. Hur små skärmarna till datorerna var.
Jag känner mig faktiskt jävligt bortskämd. Bortskämd av samhället. Man blir girig och vill bara ha bättre och mer.
Men jag kände faktiskt en barnslig förtjusning förut, när jag såg att bilderna jag beställde förra veckan hade kommit. Varsamt bläddrade jag igenom bunten. Nu sitter de så fint placerat i mitt tillfälliga fotoalbum. Och jag kommer inte kunna låta bli att kika på dom om och om igen.

Alltså, fy fan vad skönt det är att äntligen våga säga ifrån och ifrågasätta. Inte bara sitta och nicka och koka inombords.
Hur skall folk kunna veta vad jag känner och tycker om jag inte säger något? Jag motarbetar ju bara mig själv.

Som idag till exempel. I vanliga fall hade jag bara nickat och accepterat. Gått hem och mått skit. Dels för att jag inte vågade stå upp för min sak, dels för att jag visste att beslutet jag motsade var fel och skulle få mig att krascha. Man skall inte leka med psyket, och jag är den enda personen som vet bäst hur jag funkar. Jag kanske inte vet vilka medel som behövs, men jag vet såpass att mixtrar man med för mycket går det åt helvete.

Det kanske inte blir som jag vill. Men nu kan jag ändå stå med huvudet högt och säga att jag faktiskt försökte. Jag ifrågasatte. Jag vågade säga vad jag tyckte. Jag lyssnade på den andra personen. Och för en gångs skull kände jag stolthet.

...och en massa ångest istället.

...då blir man aldrig missnöjd.

Jag blir inte tagen på allvar. Det gör mig rasande och man vill bara kasta in handduken och ge upp. Tack tack.

Det känns skönt att ha positiva dagar. Dagar då den där gråskalan existerar.
Då nyanserna träder fram.
Insikter och tydliga framsteg. Att kunna känna stolthet över sig själv. Att se sina egna framgångar. Det är nyttigt. Men glöms tyvärr lika snabbt bort.

Jag fick tipset idag att skriva ner det positiva. Just nu fokuserar jag bara på allt det negativa utan att inse att det inte är allt. Jag behöver kunna kolla tillbaka på veckokorten och se båda sidor av eländet. Upptäcka att det faktiskt inte står still, som det alltför ofta känns som. En knuff framåt och lite hejarop från mig själv. Det är ju trots allt jag själv som borde vara min största hejarklack. Inte den andra sidan av publiken som buar högt och ljudligt.

Det är såna här dagar man vill. Jag vill allt. För mycket på en gång. Men det spelar ingen roll, bara känslan av att för en gångs skull bry sig om saker är så sprudlande härlig.

Så nu står jag här och vinglar lite, och hoppas på att falla åt rätt håll.