Åh, jag vet att jag är segast på att lägga upp foton. Men jag har inte Photoshop för tillfället och då finns inte riktigt lusten heller. Men snart så! Jag har lite på gång. Dessutom skall jag få en snabbare dator, det underlättar ju alltid. Tålamod är en dygd.

Och jag hade kopplat en ny blogg till denna, där jag hade tänkt lägga upp mina foton. Nu blir det inte så, utan jag skaffade nyss en helt annan blogg på tumblr, så får vi se hur det blir. Tanken är väl att här skall jag få ut allt mitt svammel och onödiga tankar om nödvändiga saker. Samt att publicera vardagsfoton blandat med de som jag är lite mer nöjd med. Den andra bloggen blir mer...tja. Vi får se helt enkelt!

Jag tror att detta kan bli riktigt bra.

Det sägs att serien "The walking dead" skall vara en riktig höjdare. Nu blir det snart upp till bevis. Har dock inga förhoppningar.


För övrigt var julafton riktigt mysig med god mat och bra sällskap. Idag sov jag till halv sju på kvällen, känns inte helt okej. Och imorgon blir det julafton nummer två hos mormor och morfar, med mostrar och allt vad det är. Sen är julen äntligen över. Min darling har jag dock inte träffat än, jag längtar så efter att ge honom julklapparna. Tror det kan bli riktigt bra.
Sen på måndag är det jobb igen. Fast bara två dagar (igen) eftersom de tycker jag skall vara ledig på jul och nyår.

Ångest, glädje, nedstämdhet, lycka, förtvivlan, förväntan, likgiltighet. Vad skall jag känna? Jag vet inte. Hursomhelst blir det nog en jul utöver det vanliga, med alla ovan nämnda känslor åkandes karusell i min hjärna. Jul, jul. Härliga jul...

Det var inte igår nej. Jag har bott hemma hos pojken ett tag för att underlätta arbetsträningen, det är mycket närmre dit därifrån. Det har hittills varit sjukt kul! Såklart lite trist av och till när det inte finns så mycket att göra, men att det skulle vara underhållande att packa upp varor trodde jag inte. Min handledare är dessutom världens gulligaste. Jag håller mig mest för mig själv, jag gillar att vara självgående. För andra kanske det verkar som att jag är blyg eller avståndstagande. Men jag är inte där för att skaffa vänner, utan för att komma in i arbetsrutinen. Självklart är det ju bra att lära känna sina kolleger, men det får komma i min takt känner jag. All denna tid ensam och all osäkerhet har satt sina spår. Jag vet inte om mitt gamla jag någonsin kommer återkomma, men jag hoppas på det. Eller snarare en skön blandning av mitt förra jag och mitt nuvarande. För jag kan känna att jag var alldeles för mycket innan. Det fanns liksom ingen stoppknapp och det skulle inte förvåna mig om vissa fann mig lite störande.

Hursomhelst, jag jobbar mina tio timmar i veckan, kommer i tid, lär mig nya saker, lär mig att lita mer på mig själv och våga ta egna beslut och dessutom får jag rutiner. Jag ser fram emot nästa jobbtillfälle, även om det är motigt att gå upp tidigt när jag är en enveten nattuggla. Tre månader än så länge tror jag det är sagt att jag skall vara där. Sen får vi se. När jag känner mig redo lägger vi till fler timmar. Då hoppas jag att jag får lite mer ansvar, annars blir det nog långtråkigt när varorna är på plats och det enda jag kan göra är att snygga till i hyllorna.

Jag har varit så trött att jag inte ens lyft kameran. Tråkigt, för det är så fint ute.

Det här med att sitta hemma ensam på julafton har även ändrats. Jag har nästintill ingen julkänsla, men det är väldigt sällan hela min familj samlas. Så det blir till att fira hemma hos min syster med make i deras nya hus men lillebror och mamma. Det känns som det kommer bli skitbra, även fast min pojk kommer vara saknad.
Nyår har vi inte ens tänkt på. Vi festar ju aldrig numera, så det blir väl en flaska rött vin med vanligt filmmys. Helt okej.

Ni där ute som läser får ha en ful jul! Nu måste jag packa paket.

Givetvis var jag ju tvungen att testa den nyaste familjemedlemmen genast, men det fanns inte så mycket roligt att fota. Så det fick helt enkelt bli mitt fönster, kan ju vara väldigt intressant. Bilderna är en aning mörka, men det får ni leva med.

Min balkong är lite finare än din.





Min schnügga lampa som darling skänkte till mig. Den hängde i hans hall först men när jag frågade vart den var köpt fläker han ur sig att jag kan få hans.
Alltså <3!





Spetsigt värre.





Och så som avslut, min hysteriskt fina lampa! Jag vet att ni gillar.

Mitt älskade 50mm f/1,8 II <3 Stort paket för en liten sak, som ger stor glädje (;

Nu jävlar händer det saker! Sjukt nervöst men totalt awesome!

Förut idag (eller ja, igår blir det nu) fick jag ett ruskigt sug efter pizza. Så jag bylsade upp med stickade leggings, mjukisbyxor, tre par tröjor och ytterplagg, det är ju inte lönt att frysa (; Hungrig begav jag mig först till affären, skulle kolla en grej där, och blir helt förvirrad över alla dessa bilar på parkeringen. Runt halv åtta på kvällen  brukar man kunna räkna dom på en hand. Nu var det helt smockat. Efter en stund kom jag på att det ju skulle vara någon slags julgrej. Affären skulle ha öppet till elva och de hade billiga erbjudanden och små kalvar (haha) i en hage utanför. Jag som inte är så bekväm bland massa folk gick med snabba steg dit jag skulle, sen snabbt ut igen. Efter det ringde jag pizzerian och gick så långsamt jag förmådde ditåt (så att pizzan skulle hinna bli klar). Betalade och började gå hemåt. Alltid när jag har varit där går jag "bakvägen" hem, vilket kan bli en lite längre väg. Inte så mycket, men nog för att jag hellre skall ta en genväg. Så det gjorde jag, den genom skogen. Dumdristigt tänkte jag, men vafan. Jag vill bara hem och äta. Så jag tog upp mobilen och lyste med ficklampan, tänkte att det hade inte varit kul att ramla här, men ofta jag ramlar? Jag ramlar i stort sett aldrig. Sen försvinner mina fötter från marken. Jag faller huvudstupa framåt (tänk vad mycket man hinner tänka i fallet) och landar på mage, lite halvt på pizzakartongen. Skitsamma, pizzan är ju redan platt. Känner hur mitt knä genast börjar göra ont och när jag kikar så ser jag ett hål i byxan. Ajaj. Jaja, så länge det inte rinner blod. Det gjorde det inte. Vad jag visste iaf. Jag tänkte att här kan jag ju inte stå och se dum ut, skitsamma att mitt knä gör ont, jag måste ju hem. Så jag småhaltar sista biten. Behöver jag påpeka att jag gick mycket försiktigt? Fast jag gick försiktigt innan också, jag tror det var en jävla rot jag snubblade på, som inte riktigt syntes. Smärtan avtar iaf men min hand totalt domnar bort av kyla. Jag håller ju mobilen i den utan vantar, för att få ljus av den inbyggda ficklampan. Mobilen!? Den höll, fast jag tog i lite med den handen. Tänk att det var det viktigaste, att mobilen höll. Vilka prioriteringar. Kommer hem och sätter mig för att titta på skadan (fast först dubbelkollade jag mobilen). Det hade gått hål i leggingsen också. Men, bara ett skrubbsår, lite blod. Inte så mycket att prata om. Så kom smärtan. Min hjärna hade väl "lurat bort den" av "överlevnadsinstinkt" medan jag traskade hemåt. När jag väl var i säkert förvar och slappnade av, då var det inte roligt. Men jag tryckte i mig min pizza och var lite förargad över att såret inte var större, vad är det här att visa upp liksom. (fast hade det vart större hade jag blivit helt hysterisk, speciellt som jag var ensam, och bara panikat) Slutsats, tro inte att du är övermäktig snön, halkan och skogen (i mörker), det kunde faktiskt slutat riktigt illa.

För ett par-tre inlägg sedan skrev jag ju att jag fått paket. Sammanlagt är det tre stycken tror jag.
Här är det första. Vad kan det vara?

Vad är väl en jul utan denna raringen?
Jag hade en förra året också men med ett lite annorlunda motiv.

När jag blir sådär paniksötsugen och inte orkar gå till affären/klockan är för mycket, ställer jag mig och bakar.
Oftast skurna chokladkakor. Så även denna gång.
Mitt upp i bakningen kommer jag på att jag har saker även till kladdkaka, det hade ju vart gott.
Så jag googlar på recept (min speciella, supergoda kladdkaka hade jag inte saker till) och hittar en sida helt tillägnat just kladdkaka.
"Världens godaste kladdkaka!", jamen, det måste jag ju prova! Receptet lovprisades i massa massa kommentarer. Dock kändes det som att det var lite väl mycket av varje ingrediens. Sen upptäckte jag att det var för att kakan skulle fylla en hel långpanna. Njä, så mycket behöver jag inte. Så jag tog helt enkelt och delade receptet i fyra och öste ner smeten i muffinsformar och hoppades på det bästa. Ambitiös som jag var toppade jag även med florsocker efteråt. Jisses vad sött det blev. Sockerchock. Men gott. Sen satt jag där med alldeles för mycket chokladkakor och muffins...

Jag har sådana där jättesmarta muffinsformar i silikon, fantastiska