Hur hände detta? Snö i oktober.
Jag som älskar ordning och reda, samt hatar förändringar, har ju kategoriserat det som så; December, januari, februari = vinter. Mars, april, maj = vår. Juni, juli, augusti = sommar. September, oktober, november = höst. Ja, min ekvation går inte riktigt ihop nu känner jag.

Men, jag måste erkänna att det är riktigt fint idag när solen ligger på och allt glittrar. Jag satt på möte och kollade ut genom fönstret, hoppades att det skulle ta slut snart så jag fick springa hem och dra ut med kameran. Nu är jag hemma. Är jag ute? Nej. Min inspiration försvann totalt.

Jag hittade en fin tävling tidigare idag, där priset är att få en valfri bild (tagen av mig, Neha eller canvasfabriken.se, som är med och samarbetar i tävlingen) upptryckt på en canvas.

Bilden ovan är då den jag har valt. Jag vet inte, den känns bara rätt. Tapeterna i mitt vardagsrum är sandfärgade blandat med något annat, jag kan inte beskriva dom, och jag har en känsla av att färgerna och harmonin i min bild, tillsammans med tapeterna, hade bildat kärlek. Och det faktum att jag faktiskt är riktigt nöjd med bilden, jag tror inte någon förstår hur svårt det är för mig att ge mig själv beröm på detta viset. Att få bilden uppsatt på väggen hade varit ett steg i rätt riktning.

Tjejen som anordnar tävlingen, Neha, är för övrigt väldigt pedagogisk och frikostig med foto -och redigeringstips. Så det är värt att kika in där om man är intresserad.

Mitt första försök någonsin att panorera. Dessutom med handhållen kamera. Det svåraste var att försöka få bilen så skarp som möjligt. Kul var det iaf.

Okej, tid är viktigt. Tid är pengar. Tider måste passas. Tid kan vara värdefullt.
Men varför skall det då vara så olika för alla? Nu pratar jag inte om tidsoptimister eller tidspressare, utan om folk som värdesätter sin egen tid, men totalt skiter i din.

Jag stressade som en tok i förmiddags. Jag kom hemifrån i bra tid (för ovanlighetens skull) men var tvungen att gå till banken innan mitt möte. Väl utanför dörrarna går det upp för mig att det inte bara är jag som vill utnyttja bankens tjänster. Ögonen går mot klockan hela tiden medan aggressionen mot gubbarna som segar och går före når nya höjder. Det blir äntligen min tur och jag står nästan och hoppar för att det skall ta sådan tid. Sen fort iväg och anmäler mig i receptionen. En eller två minuter sen, i huvudet förbereder jag vad jag skall slänga ur mig till ursäkt. Jag får sitta ner och vänta. Och vänta. Och vänta. I tjugo minuter. Jag hade kunnat krypa baklänges från banken och ändå hunnit. Men nej. Hade jag varit sen hade jag fått skit för det, alternativt blivit nekad mötet och fått en ny tid. Men de har all rätt att ta god tid på sig? Är inte min tid lika viktig som deras? Jag får ursäkten att det var något annat innan som tog tid. Jaha? Men har du bokat ett möte med mig borde väl vi båda komma i tid? Oavsett. Samma regler för alla. Med vissa undantag, givetvis. Borde inte hon säga till den som tog upp hennes tid att det måste skyndas på, hon har ett annat möte. För min tid är fan lika viktig. Jag har ingen lust att spendera hela dagen i ett väntrum. Kan det inte vara så att jag kanske har planerat upp dagen? Givetvis är tjugo minuter inget att sura över, men det är principen och respektlösheten. Jag har inget jobb, nej. Det gör inte mina dagar mindre värdefulla än alla andras. Min tid betyder något och det borde fan respekteras.

Imorgon skall jag (återigen) sänka mig till den nivån jag hoppades jag för alltid skulle slippa. Hold your head up high.