Tänka sig. Idag sken solen, SOLEN, till fem på eftermiddagen. Åh! Hela jag blir lycklig.

Man skulle även kunna tolka titeln på detta inlägg som att mitt mående är på rätt väg. Och så är det nog. Eller, så känns det just nu och det är ju inte fy skam, eller hur?

Arbetsträningen går bra och jag håller på att successivt utöka tiden. Det känns bra att jag har något vettigt att göra om dagarna. Men usch vad trött jag är, helt utmattad. Men det är i alla fall av rätt orsak.
Dessutom har jag lyckats att vända dygnet någorlunda. Halleluja.

Det enda jag inte har energi till är att städa. Det är en sådan stark kontrast om man jämför med för ett år sedan. Då städade jag maniskt varje dag, hela tiden. Jag tänker att jag säkert städade för en hel livstid då.

Här går man och håller andan. Blundar hårt och kisar lite snabbt. Är våren på väg? Vågar jag hoppas?
Mitt hjärta behöver vår. Hela min kropp skriker efter den, våren!
Precis när jag börjar släppa ut luften för att ta ett ordentligt andetag, öppnar ögonen och känner hoppet pirra i magen, då kommer bakslaget. Mer vinter. Bara att ta ett djupt andetag och vänta lite till. Usch.

Varför, varför, varför? Jag har så mycket frågor men så lite svar.
Just nu känns allt upp och ner. Kaos. För mycket känslor och tankar. För mycket ångest. För mycket helt enkelt.

Och när skall jag få energin tillbaka? När skall jag få en hel natts sömn? När skall jag få gå en dag utan att oroa mig? När skall orättvisorna upphöra? När skall jag få njuta av livet? När skall jag orka?

Inget facit, bara uppgivenhet.

Det sägs att serien "The walking dead" skall vara en riktig höjdare. Nu blir det snart upp till bevis. Har dock inga förhoppningar.


För övrigt var julafton riktigt mysig med god mat och bra sällskap. Idag sov jag till halv sju på kvällen, känns inte helt okej. Och imorgon blir det julafton nummer två hos mormor och morfar, med mostrar och allt vad det är. Sen är julen äntligen över. Min darling har jag dock inte träffat än, jag längtar så efter att ge honom julklapparna. Tror det kan bli riktigt bra.
Sen på måndag är det jobb igen. Fast bara två dagar (igen) eftersom de tycker jag skall vara ledig på jul och nyår.

Ångest, glädje, nedstämdhet, lycka, förtvivlan, förväntan, likgiltighet. Vad skall jag känna? Jag vet inte. Hursomhelst blir det nog en jul utöver det vanliga, med alla ovan nämnda känslor åkandes karusell i min hjärna. Jul, jul. Härliga jul...

Det var inte igår nej. Jag har bott hemma hos pojken ett tag för att underlätta arbetsträningen, det är mycket närmre dit därifrån. Det har hittills varit sjukt kul! Såklart lite trist av och till när det inte finns så mycket att göra, men att det skulle vara underhållande att packa upp varor trodde jag inte. Min handledare är dessutom världens gulligaste. Jag håller mig mest för mig själv, jag gillar att vara självgående. För andra kanske det verkar som att jag är blyg eller avståndstagande. Men jag är inte där för att skaffa vänner, utan för att komma in i arbetsrutinen. Självklart är det ju bra att lära känna sina kolleger, men det får komma i min takt känner jag. All denna tid ensam och all osäkerhet har satt sina spår. Jag vet inte om mitt gamla jag någonsin kommer återkomma, men jag hoppas på det. Eller snarare en skön blandning av mitt förra jag och mitt nuvarande. För jag kan känna att jag var alldeles för mycket innan. Det fanns liksom ingen stoppknapp och det skulle inte förvåna mig om vissa fann mig lite störande.

Hursomhelst, jag jobbar mina tio timmar i veckan, kommer i tid, lär mig nya saker, lär mig att lita mer på mig själv och våga ta egna beslut och dessutom får jag rutiner. Jag ser fram emot nästa jobbtillfälle, även om det är motigt att gå upp tidigt när jag är en enveten nattuggla. Tre månader än så länge tror jag det är sagt att jag skall vara där. Sen får vi se. När jag känner mig redo lägger vi till fler timmar. Då hoppas jag att jag får lite mer ansvar, annars blir det nog långtråkigt när varorna är på plats och det enda jag kan göra är att snygga till i hyllorna.

Jag har varit så trött att jag inte ens lyft kameran. Tråkigt, för det är så fint ute.

Det här med att sitta hemma ensam på julafton har även ändrats. Jag har nästintill ingen julkänsla, men det är väldigt sällan hela min familj samlas. Så det blir till att fira hemma hos min syster med make i deras nya hus men lillebror och mamma. Det känns som det kommer bli skitbra, även fast min pojk kommer vara saknad.
Nyår har vi inte ens tänkt på. Vi festar ju aldrig numera, så det blir väl en flaska rött vin med vanligt filmmys. Helt okej.

Ni där ute som läser får ha en ful jul! Nu måste jag packa paket.

...verkligen sova nu.

Mötet som jag längtat ihjäl mig till blev inställt. Eller framskjutet snarare. Usch vad besviken jag blev. Två veckor. Börjar räkna ner...

Idag slår hjärtat en sisådär tusen slag per minut och så hårt att det väl snart hoppar ut. Samt att både mage och hjärta värker. Jag älskar verkligen att vara mig sådana här dagar...

Ja, jag måste ju ha något att klaga på också.

Vissa bieffekter av medicinen vägrar ge med sig. Efter nio (?) månader.
Det rycker i mig. Okontrollerat. Ben, armar, fingrar, käke, mun, tunga...ja det mesta på min kropp. Mest armar, ben och mun. Och det är väl det sistnämnda som faktiskt stör. Jag kan med att benen och armarna flyger iväg lite, det är ju inga stora rörelser, oftast är det bara jag själv som märker av det. Men munnen. Jag stammar ganska ofta (av medicinen, plötsligt har min mun glömt av hur ordet skall uttalas) och när jag blir arg/frustrerad/glad/uppspelt/energisk/ledsen osv så rycker det till i munnen. Det är så fruktansvärt svårt att förklara, jag vet inte själv riktigt vart det rycker. Men det känns obehagligt och försämrar talet. Ingen har sagt att de märkt av det, vilket jag finner konstigt. För mig känns det ju så väl. Till och med när jag sitter vid datorn och läser tyst i mitt huvud rycker det till, när jag koncentrerar mig som mest. Jag trodde detta skulle gå över efter ett par veckor, som med alla andra biverkningar. Dessa verkar jag få dras med tills medicineringen är slut. Men jag tänker såhär, min medicin är min räddning. Utan den hade jag fått dras med tusen gånger värre saker än dessa ryckningar och talsvårigheter. Och det är verkligen värt det, även om jag ibland undrar vad jag gett mig in på.

På tisdag skall jag på möte. Jag håller tummarna!

Att gråta är jobbigt, men efteråt känns allt lite lättare.

Jag borde sätta mig och redigera bilderna jag tog för några dagar sedan.
Jag borde sätta igång och städa, fy fan så här ser ut.
Jag borde göra DBT-läxan.
Jag borde rycka upp mig.
Jag borde inte känna att jag måste så mycket.

Jag har hoppat av glädje halva natten. Tagit över 300 bilder, rensat till cirka 100 och sitter nu helt förfärad och vet inte vart jag skall börja. Har jag tagit mig vatten över huvudet? (svar ja, vänta bara på bilderna, ni lär fatta) Men jag är glad och förväntansfull. Sinnessjukt kul var det och jag samlar kraft till att återuppta där jag slutade, jag kan ju bara bli bättre. Och är jag enträgen och ligger på så lär det hända saker. Det finns väl inget roligare än att experimentera och lära sig själv? Läsa böcker, tidningar, bloggar, söka på google eller fota tillsammans med den man älskar. Det känns skönt att kunna säga att jag är självlärd. Även om en kurs/utbildning vore häftigt. Men jag känner att jag utvecklas så mycket av att göra allt själv. Att jag dessutom har en liten uppåtperiod gör att jag för första gången har självförtoende nog att inte ge upp. Och jag vill så mycket. Jag längtar efter att fota. Däremot är inte inspirationen helt på topp, men den kommer nog.

Det går inte att beskriva känslan. Tänk er att ni är under vattenytan och kämpar för allt vad ni har, använder all kraft till att ta er upp. Och så till slut når du upp. Fyller lungorna med luft och är glad att du äntligen kan andas igen.
Jag guppar lite upp och ner. Kroppen kan inte riktigt bestämma sig om den skall sjunka eller flyta. Men jag har dragit på mig flytvästen och gett mig fan på att ta mig iland.

En kopp varm choklad och nyaste avsnittet av Top model, det får bli min natt.

Idag river ångesten inom mig. Jag vet inte riktigt varför. Det har ju varit så många bra dagar nu. Är detta ett bakslag? Nej, jag tror mina förväntningar och krav på mig själv är för stora. Man får falla tillbaka. Man får känna att allt inte är okej. För jag vet ju att jag är på väg ur allt det där. Jag är på väg att bli den människa jag förtjänar att vara. Och jag vet det nu. Jag vet att jag inte är värdelös. Och alla framstetg jag gör får mig att häpna. Det är väl därför det tar extra hårt en natt som denna. Antar jag en utmaning vill jag göra det med perfektion. Men det går ju inte. Jag borde inse det.

Så, även om min kropp skriker efter sängen tänker jag spendera natten med att redigera en del av de bilder jag tog förut ikväll. En slags distraktion. En flykt från det onda.

Imorgon skall det pratas framtid. Jag är skitnervös. Mest för att jag aldrig har haft ett sådant samtal tidigare. Vad skall jag förvänta mig? Är det bättre att gå dit utan några förhoppningar alls?

Men det känns skönt. Äntligen kommer det hända något.
Mycket blandade känslor dock. Det är skrämmande. Allt är ju så nytt för mig. Samtidigt är jag glad och förväntansfull.

Det blir nog bra till slut.

Jag går i två veckor och längtar efter nästa "löning". Räknar ner dagarna och skriver listor på allt nödvändigt som måste inhandlas sen när jag har råd. Varje månad samma sak. Så kommer pengarna äntligen in. Några minuter senare är man nästan lika pank igen.

Räkningar är nog det värsta med att bli vuxen. Visst är det skönt att betala av hyra och el osv, det är ju saker du förbrukat och bor i. Men när det är så illa att man har mer ont i magen på "löningsdagen," än dagarna innan då man levde på luft eftersom alla pengar var slut, då undrar man om det är värt det.

Eller så borde jag ta mig i kragen och lägga upp en budget. Det har jag sagt i flera år. Men det är inte lätt. Jag lever inte på en "arbetarlön". Jag får inte så mycket pengar att leva på. Dessutom är det dyra mediciner och läkarbesök som skall betalas. Tack och lov för högkostnadsskydd! Och när jag satt mig i skiten (här kan man ju vela fram och tillbaka hur mycket som faktiskt är mitt fel. Jag tar mitt ansvar, men jag vet också att allt inte är på grund av mig. Här kan man börja vela igen och ifrågasätta mitt omdöme, men man är naiv ibland, det är mänskligt) så det gått så illa att det dras en massa pengar varje månad till skulder, då är det snäppet värre. Eller är jag bara lat? Jag vet inte. Jag har inte haft orken att ta reda på det. Det kommer nog så småningom. Tills vidare klagar jag på, fast jag innerst inne vet att jag kanske borde hålla käft.

Inte så oväntat kanske. Men hela jag fylls av hopplöshet.
Jag som är sjuk, jag vet vad det kommer föra med sig. Jag har redan ont i magen. Behöver vi ännu fler käftsmällar? Måste vi gå runt med denna oro?

Ja, de gjorde det igen. Det här är ju helt fantastiskt. Nu är det väl mest bara skrattretande.

Haha. Ja, det blev inte så bra med pannkakorna igår. Det var väl en sån dag då allt går fel. Ju mer som går fel desto mer irriterad blir man, vilket resulterar i ännu mer som går fel. Värdelöst.


Sen dör jag lite på en speciell myndighet som segar något otroligt med mina pengar. Jag har fått ligga ute med nästan 1000 kronor, vilket jag absolut inte har råd med egentligen, i en månad snart. Nu kommer tydligen pengarna in på måndag, då jag skall få mina andra pengar. Jaha? Ja det var ju bra. Jag är inte alls pank nu. Det är så kul att låna av mamma så sega gärna lite till när ni ändå håller på. Tack tack.
Självfallet förstår jag att de har mycket att göra, många ärenden osv. Men det hjälper inte mig. Dessutom är de löjligt dåliga med att informera om vilka uppgifter som behövs. Hade jag vetat att det var "fel" papper jag skickat in hade jag ju skickat det rätta snarast, vilket gett mig pengarna tidigare. Kanske. Vad vet jag.