Idag river ångesten inom mig. Jag vet inte riktigt varför. Det har ju varit så många bra dagar nu. Är detta ett bakslag? Nej, jag tror mina förväntningar och krav på mig själv är för stora. Man får falla tillbaka. Man får känna att allt inte är okej. För jag vet ju att jag är på väg ur allt det där. Jag är på väg att bli den människa jag förtjänar att vara. Och jag vet det nu. Jag vet att jag inte är värdelös. Och alla framstetg jag gör får mig att häpna. Det är väl därför det tar extra hårt en natt som denna. Antar jag en utmaning vill jag göra det med perfektion. Men det går ju inte. Jag borde inse det.

Så, även om min kropp skriker efter sängen tänker jag spendera natten med att redigera en del av de bilder jag tog förut ikväll. En slags distraktion. En flykt från det onda.