Jag går i två veckor och längtar efter nästa "löning". Räknar ner dagarna och skriver listor på allt nödvändigt som måste inhandlas sen när jag har råd. Varje månad samma sak. Så kommer pengarna äntligen in. Några minuter senare är man nästan lika pank igen.

Räkningar är nog det värsta med att bli vuxen. Visst är det skönt att betala av hyra och el osv, det är ju saker du förbrukat och bor i. Men när det är så illa att man har mer ont i magen på "löningsdagen," än dagarna innan då man levde på luft eftersom alla pengar var slut, då undrar man om det är värt det.

Eller så borde jag ta mig i kragen och lägga upp en budget. Det har jag sagt i flera år. Men det är inte lätt. Jag lever inte på en "arbetarlön". Jag får inte så mycket pengar att leva på. Dessutom är det dyra mediciner och läkarbesök som skall betalas. Tack och lov för högkostnadsskydd! Och när jag satt mig i skiten (här kan man ju vela fram och tillbaka hur mycket som faktiskt är mitt fel. Jag tar mitt ansvar, men jag vet också att allt inte är på grund av mig. Här kan man börja vela igen och ifrågasätta mitt omdöme, men man är naiv ibland, det är mänskligt) så det gått så illa att det dras en massa pengar varje månad till skulder, då är det snäppet värre. Eller är jag bara lat? Jag vet inte. Jag har inte haft orken att ta reda på det. Det kommer nog så småningom. Tills vidare klagar jag på, fast jag innerst inne vet att jag kanske borde hålla käft.