Jag har hoppat av glädje halva natten. Tagit över 300 bilder, rensat till cirka 100 och sitter nu helt förfärad och vet inte vart jag skall börja. Har jag tagit mig vatten över huvudet? (svar ja, vänta bara på bilderna, ni lär fatta) Men jag är glad och förväntansfull. Sinnessjukt kul var det och jag samlar kraft till att återuppta där jag slutade, jag kan ju bara bli bättre. Och är jag enträgen och ligger på så lär det hända saker. Det finns väl inget roligare än att experimentera och lära sig själv? Läsa böcker, tidningar, bloggar, söka på google eller fota tillsammans med den man älskar. Det känns skönt att kunna säga att jag är självlärd. Även om en kurs/utbildning vore häftigt. Men jag känner att jag utvecklas så mycket av att göra allt själv. Att jag dessutom har en liten uppåtperiod gör att jag för första gången har självförtoende nog att inte ge upp. Och jag vill så mycket. Jag längtar efter att fota. Däremot är inte inspirationen helt på topp, men den kommer nog.

Det går inte att beskriva känslan. Tänk er att ni är under vattenytan och kämpar för allt vad ni har, använder all kraft till att ta er upp. Och så till slut når du upp. Fyller lungorna med luft och är glad att du äntligen kan andas igen.
Jag guppar lite upp och ner. Kroppen kan inte riktigt bestämma sig om den skall sjunka eller flyta. Men jag har dragit på mig flytvästen och gett mig fan på att ta mig iland.