Jag har fått paket på posten, både det ena och det andra. När jag får tummen ur skall jag ta kort på det, minst sagt spännande.

Jag har startat en ny blogg där jag tänker lägga upp mina bilder. Så här kommer mest vara text och någon bild då och då. Nu vet ni. Sån tur att mina texter är så intressanta då!

Jag var med om en lite märklig sak innan.

Att jag är glömsk vet jag. Jag kan glömma saker någon sagt sekunder efter det yttrats. Men det har jag en teori om, att andra aspekter spelar in. Inget jag tänker gå in på nu dock. Men att jag är tankspridd har jag nog inte reflekterat över. Jag har skyllt allt på glömska.
Och när jag ändå är inne på det spåret, jag tror att jag glömde ta min medicin i förmiddags.
Det är väl egentligen ingen stor grej, men jag har tagit den precis varenda jävla dag sen jag fick den för snart ett år sedan. Jag är jätteförbryllad. Jag vet inte alls om jag tog den eller inte. Vanligtvis ringer alarmet klockan 10, jag halvsätter mig upp i zombiemode, fipplar efter burken, skakar ut ett piller, sköljer ned det med vatten från vattenflaskan. Sen stensomnar jag. Men jag minns ändå alltid att jag tagit den. Nu det sista har jag varit extremt trött, jag tror det beror på en ny medicin jag skall ta nu ett tag. Sen kan det även bero på understimulans och allt detta mörker. I vilket fall är jag ruskigt trött hela dagarna. Nätterna är som vanligt. Svårt att somna, när jag väl sover fylls hela natten av mardrömmar, runt tusen gånger vaknar jag. Oftast kortare stunder. Allt detta vaknande, det gör mig galen. Jag blir alltid avbruten i sömnen. Och såhär har det varit så länge jag kan minnas. Mardrömmar och uppvaknanden.
Så till saken (jag har en tendens att bli långrandig), eftersom att jag har vänt på dygnet totalt borde jag inte ta den nya medicinen när jag lägger mig. Den skall helst tas innan klockan 12. Då sover jag inte kan jag säga. Men jag gör i alla fall så att jag tar den vid sömngående. Det blev vid halv 5 imorse. En halvtimma senare kände jag mig inte så trött så jag tog en sömntablett också. Jag måste ha somnat ganska snabbt. Sen sov jag till halv 6-6 nu i eftermiddag/kväll. Och som sagt har jag inget minne av att ha tagit min medicin klockan 10. Jag tog till och med och räknade i burken. Det verkar som att jag inte tog den. Fan. Ja, det är första gången på snart ett år, men för mig är det en jättegrej. Nu måste jag verkligen ta mig i kragen och vända min dygnsrytm.

Och jag kom inte alls till saken upptäckte jag nu (ja, jag skrev ju att jag kan bli långrandig). Herregud vad jag har lätt för att helt komma ifrån ämnet.
Tankspriddhet var det. Jag såg igår att en glödlampa gått i spotlighten, så idag köpte jag nya. Två stycken i ett paket. Jag bytte lampan och allt var frid och fröjd. Jag undrar om det finns någon annan lampa som också måste bytas, jag har ju trots allt en till i paketet. Kommer på att lampan över spisen också gick för ett par dagar sedan (och förut gick även den över bordet) och borde ha liten sockel, så perfekt! Skruvade ur den gamla och sätter i den nya. Inget händer. Jag tar ur den och sätter den i min sänglampa. Forftarande helt mörkt. Kollar på den och ser att den är trasig. Attans. Det är aldrig kul att köpa trasiga glödlampor. Jag var på väg att skriva ett argt sms till mamma där jag kunde beklaga mig lite, men jag lät bli eftersom det sms jag skickat någon timma tidigare inte gått fram, så då skulle inte detta göra det heller.
Så jag fick ta en glödlampa från hallen och sätta över spisen.
Jag la den trasiga lampan bland alla andra (jag samlar alla på ett ställe eftersom jag inte vet vart jag skall slänga dom) och suckar lite. Sätter mig vid datorn och ser kartongen till lamporna jag nyss köpt. Skräp. Det skall kastas. Så jag lyfter upp den och kollar i den. En lampa! Va?! Hur hamnade den där? Sen slår det mig och jag börjar garva åt min egen dumhet. Det var ju den gamla trasiga lampan från spotlighten jag gått runt med och provat överallt. Inte konstigt att den inte funkade. Hur tankspridd får man bli?
Och lampan i stjärnan (som funkade när jag provade den någon halvtimma innan), gick också när jag satte i den. Vad är det med mig och lampor? Men vad bra då att jag hade en över, den jag glömt.
Så, nu har jag fungerande ljus över spisen igen och i stjärnan. Alla nöjda.

När jag har tråkigt surfar jag runt och hittar massa nya bloggar. De flesta är ganska ointressanta och inget att lägga på minnet.

Men så snubblade över en väldigt fin blogg för några veckor sedan. Gillade den, men så var det inte så mycket mer med det.
Så för några dagar sedan ser jag ett inlägg på blogg.se's framsida. Klickar på länken och hamnar på ovan nämna blogg. Kikar lite på hennes egengjorda videos och fastnar för en, där hon och hennes kompis mimar och dansar till en låt. När jag senare går och lägger mig kan jag inte få låten ur hjärnan. Det var något med den.
Nästa dag letar jag upp bloggen igen och kollar om igen på videon. Sen var jag fast. Jag vet inte hur många gånger jag kollade, den var helskön! Laddade ner låten och letade upp den riktiga videon på Youtube.

Jag upptäcker att tjejen verkligen har humor och dessutom inte är rädd för att göra narr av sig själv. Jag blev helt glad i hela kroppen. Tittar lite på hennes videos och sitter och "oo'ar" och "aaaw'ar" för mig själv. Sötare och charmigare får man leta efter!

Så, nu tycker jag först och främst att du skall ta dig lite tid till att lyssna på låten här och sedan kollar du in Emmys underbara blogg. Och glöm inte hennes och Lisas version av Back in your head, här.

Äntligen har jag skapat ett ebay-konto, samt PayPal. Nu får jag sätta mig på händerna.

Alla mina blommor dör... Jag är en mördare.


Kanske borde jag sätta mig och redigera alla ofärdiga bilder, något jag lyckas skjuta upp om och om igen. Eller så kunde jag ju städa, men jag har ingen ork till något.

Hm, en lite irriterande sak. Jag har alltid varit språknazist, även om jag vet att jag själv inte stavar rätt på allt (och speciellt inte på internet, det orkar jag inte) eller gör allt grammatiskt korrekt. Men eftersom jag bara går hemma och i stort sett bara får min hjärna stimulerad via datorn eller teven (jag har inte koncentrationen för att läsa böcker just nu tyvärr) brakar min hjärna ihop. Så känns det i alla fall. Jag glömmer hur saker stavas, både på svenska och engelska. För mig, som är perfektionist och faktiskt stolt över att jag är bra på språk, är detta förödande. Jag får allt som oftast googla på ord, när jag känner mig osäker på stavningen. Samma med vissa uttryck. Så finns då denna sidan. En lista över vanliga språkfel. När jag läser igenom den förundras jag över hur många ord jag själv stavar fel på, som jag alltid trott varit helt korrekt. Ack så fel jag kan ha. Och helst skulle jag vilja sätta mig och plugga in hela skiten, men det orkar jag inte. Jag får väl helt enkelt försöka förtränga den förbannade listan och trösta mig med att de flesta jag stöter på har svårt för stavning och således inte ens reagerar på mina fel.

Man skulle ju kunna tro att jag är hypomanisk. Om man bortser från denna ständiga trötthet. Den tar död på mig!
Jag har tusen projekt i huvudet, massa saker jag vill göra, lägger onödiga bud på Tradera, längtar ihjäl mig efter att få börja arbetsträna (hallå, är det verkligen jag det här?!) och så vidare. Dock infinner sig inte städorken, lustigt nog. Konstigt det här.

Tradera är farligt för mig just nu. Jag har shoppat loss! Vilket betyder ett par jeansleggings och en jacka, för billiga pengar. Så är det. För mig är det skitmycket, för andra är det kanske bara ett höjt ögonbryn. Jag är i alla fall skitnöjd. Båda plaggen var verkligen jättefina och satt väldigt bra på.

Och så till guldklimpen. Igår fick jag en check från en viss myndighet på pengar jag skall ha tillbaka. Och som det otåliga lilla barn jag är (ja, att jag är 25 år märks då inte) var jag tvungen att köpa objektivet jag velat ha nu ett tag. Jag skulle köpt det vid jul egentligen, för pengarna jag kommer få i julklapp. (nu får det bli linser istället, det behöver jag verkligen) Men jag kan verkligen inte vänta. Har jag bestämt mig för något jag vill ha går det inte ur mitt huvud förrän jag har det, eller hittat något annat att haka upp mig på. Snarare det sistnämnda. Det kommer alltid nya hang-ups.
Nu är det betalt, beställt, skickat och sorterat. Imorgon ligger det i min brevlåda!

Usch och fy vad kallt det är. Aldrig att jag travar iväg till affären ikväll.
Dock är jag extremt sötsugen, så jag funderar på om jag orkar baka lite skurna chokladkakor. Det är ju gott. Mycket gott.

...verkligen sova nu.

Mötet som jag längtat ihjäl mig till blev inställt. Eller framskjutet snarare. Usch vad besviken jag blev. Två veckor. Börjar räkna ner...

Förmodligen det sistnämnda. Vilket som gör det mig bara en stor otjänst. Bort med dig!

Idag slår hjärtat en sisådär tusen slag per minut och så hårt att det väl snart hoppar ut. Samt att både mage och hjärta värker. Jag älskar verkligen att vara mig sådana här dagar...

Ja, jag måste ju ha något att klaga på också.

Vissa bieffekter av medicinen vägrar ge med sig. Efter nio (?) månader.
Det rycker i mig. Okontrollerat. Ben, armar, fingrar, käke, mun, tunga...ja det mesta på min kropp. Mest armar, ben och mun. Och det är väl det sistnämnda som faktiskt stör. Jag kan med att benen och armarna flyger iväg lite, det är ju inga stora rörelser, oftast är det bara jag själv som märker av det. Men munnen. Jag stammar ganska ofta (av medicinen, plötsligt har min mun glömt av hur ordet skall uttalas) och när jag blir arg/frustrerad/glad/uppspelt/energisk/ledsen osv så rycker det till i munnen. Det är så fruktansvärt svårt att förklara, jag vet inte själv riktigt vart det rycker. Men det känns obehagligt och försämrar talet. Ingen har sagt att de märkt av det, vilket jag finner konstigt. För mig känns det ju så väl. Till och med när jag sitter vid datorn och läser tyst i mitt huvud rycker det till, när jag koncentrerar mig som mest. Jag trodde detta skulle gå över efter ett par veckor, som med alla andra biverkningar. Dessa verkar jag få dras med tills medicineringen är slut. Men jag tänker såhär, min medicin är min räddning. Utan den hade jag fått dras med tusen gånger värre saker än dessa ryckningar och talsvårigheter. Och det är verkligen värt det, även om jag ibland undrar vad jag gett mig in på.

Jag har inte fotat på ett tag. Inte heller haft ork att redigera de bilder som redan finns på datorn. Därför är det väldigt...bildlöst här. Förhoppningsvis kommer motivationen och inspirationen iom andra förändringar i mitt liv.

Och bloggdesignen, ja...den skall ändras. När jag orkar. Och ork finns det inte så mycket av just nu, tyvärr.

På tisdag skall jag på möte. Jag håller tummarna!

Att gråta är jobbigt, men efteråt känns allt lite lättare.