Min hjärna kan inte sluta komma på nya saker konstant som jag vill köpa.
Snart blir det overload. Jag önskar att jag hade ett jobb, en stadig inkomst, så jag äntligen kunde börja unna mig saker.

Allt snurrar i skallen. Bra? Dåligt? Kul? Jobbigt?
Nu måste jag tänka. I en månad. Tänka tills huvudet värker.

Nu är det höst.
Det blir mörkt i lägenheten tidigt på kvällen. Löven på träden utanför mitt fönster är gula och kämpar för att inte falla ner mot marken. Blåsten tar med sig kylan. Biter sig tag i kinderna. Får näsan att rinna. Är det nu man skall sitta i soffan under en filt, med en kopp varm choklad i handen och levande ljus runt sig? Jag har nog aldrig förstått det där.

På måndag kommer pengarna in. Vilket betyder att Tradera inte är världens bästa ställe för mig att hänga på just nu. Det kliar i fingrarna!

Ojsanhoppsan.
Jag gav mig in på att baka gifflar.
Inte hade jag förväntat mig att det skulle bli så mycket dock!
Eller ja, jag visste ju hur många det skulle bli, men inte hur stora.
Så nu har jag bakat hela kvällen och har ont i ryggen. Men gott blev det. Fast purjolöken räckte inte till de allra sista, men ost är väl gott? I annat fall har jag en livs levande avfallskvarn. Det ni!

Det är inte skoj att ha skor med hål i när det regnar massa.
Blöta fötter är något av det obehagligaste som finns. Blä.

Undrar om de hunnit torka tills jag skall iväg sen?
Fuktiga skor är nog snäppet värre än blöta fötter.

Och sen är det tydligen jättesynd om katten. Sist jag köpte kattmat bytte jag till en annan variant. Fortfarande samma märke, men de hade kommit ut med en sort speciellt för steriliserade hanar. Ja det gick ju bra. Tills maten tog slut för några dagar sedan och jag inte hade råd att köpa en stor påse. Den nya sorten finns inte i kartongerna, men det spelar ju ingen roll? Han har ju alltid ätit just denna ändå och han får ju den nya om någon vecka när jag fått in pengar.
Men nej. Nu vill han inte äta. Tydligen var den nya mycket bättre. Vafan! Det är ju precis samma märke!
Nu ligger han i en papperskasse i hallen, som innehåller gamla tangentbord som skall till tippen, och trycker. Det kan inte vara lätt att va katt.

Och den som säger att pannkakor inte är middag har fel. Det skall jag trycka i mig idag. Med massa sylt och grädde. Mmm.

Jag älskar att lära mig saker utan att någon hjälper mig.
När det gäller mycket tar osäkerheten över och jag frågar en massa. Eller lutar mig bakåt med armarna i kors och ger upp och låter andra lösa problemen åt mig.
Men när jag sedan sitter där själv, utan att någon kan hjälpa mig, ja då måste jag ju klara det på egen hand. Och jag kan, om jag vill! Uppenbarligen.
Det gäller ju att leta svar, prova, misslyckas, försöka igen, misslyckas lite till och till slut få ett bra resultat. Eller någorlunda iallafall.
Men jag ger snabbt upp på saker. Jag tror inte riktigt på mig själv.
Men ju mer jag lyckas utan hjälp, desto mer självförtroende får jag. Det gäller väl de flesta.
Förhoppningsvis kommer det en dag då jag litar på mig själv helt.
Att jag faktiskt kan. För jag kan själv.

Jag har aldrig varit en modehora. Snarare skrattat åt all denna hysteri och att alla skall se likadana ut. Jag tycker fortfarande det är löjligt, men har av någon underlig anledning helt plötsligt blivit intresserad av kläder. Kanske har jag gått in i ett kylskåp i sömnen?
Denna sidan inspirerar (även om jag spyr lite i munnen av många utstyrslar) KLICK

Men snart slår klockan om till måndag, borde inte ångesten försvinna då?

Eftersom jag fyller år i slutet av augusti, och inte anser att det är en höstmånad, har jag alltid sagt att jag fyller på sensommaren. Men jag vet inte om hösten kommit tidigt i år eller om det bara är jag som är frusen och vill ha sommar lite längre, men jag måste ge mig. Det är höst nu. När jag känner att elementen borde sättas igång och att en extra tröja vore på sin plats, ja, då är det höst. Skit, jag är inte riktigt redo än.

Jag undrar. Hur intelligent är det att dra ut i skogen och leka skogsmulle (dvs leta fula svampar) och inte berätta för någon om dina planer? Mobilen med, visst. Men det finns hål! Jag körde ner foten i ett. Tänk om jag stukat den. Eller slagit huvudet i ett träd. Eller hamnat ansikte mot ansikte (mule?) med en älg.

Dessutom suger jag på att hitta svamp. Jag kollar bara ner där jag går för att inte trilla. Spottar och förbannar all denna spindelväv. Funderar på hur många fästingar jag har på mig. Lurar på om jag trampat på någon äcklig snigel. Svettas och flåsar. Tror jag är vilse (jag har ju inget lokalsinne) och känner lite panik. Andas och låter mig tro på mig själv. Jag kommer alltid komma ut någonstans. Skogen är inte så stor.

När jag var liten älskade jag att vara i skogen, ensam. Bara lukta och lyssna. Koppla bort allt vad verklighet hette och låta fantasin dra iväg.

Vad hände? När blev jag så vek? Det har jag reflekterat över ganska mycket nu det senaste. Jag tål ingenting. Nojjar över allt, kan inte se blod eller operationer på Tv, är rädd för att bli full (även om jag peppar järnet innan, men när det väl börjar kicka in får jag lite lätt panik och vill bara bli nykter. Salongsberusad, fine. Full, nä) osv.

Ja, jag blir snart 25. Men det är väl ingen ursäkt för att bete sig som en tant (inget illa mot tanter, jag är bara inte redo än)? Eller är det bara mitt sunda förnuft som börjar göra sig till känna?

Jag är så kluven. Jag känner mig oftast inte som 25. Snarare 19-20. Har jag kanske en ålderskris? Jag pendlar mellan att känna mig som en tonåring och att känna mig vuxen. Nej. Det tror jag bara gör mig mänsklig. Man kan väl få vara lite av båda? Liten men stor. Det är snarare sunt förnuft. Så jag får helt enkelt acceptera att min hjärna vill bete sig som en tant en dag och som en tonåring nästa. Och allt där emellan.

Jag hade ju iallafall stövlar på mig i skogen.

Nej, det blev visst ingen varm choklad inatt. Det blev "jag skall bara" upprepade gånger. Sen blev jag för trött.

Det är lättare att skjuta upp saker än att genomföra dom, det vet väl alla. Jag har tusen saker i huvudet som jag vill göra. Men i slutändan blir inget gjort. Kan jag inte bara tänka på en grej? En sak som skall slutföras? Då blir det kanske gjort. Men nej. Min hjärna är överambitiös och min kropp i koma.

Ibland tänker jag att det vore bra med nån som puschar en. Får en att göra allt det där man vill och kanske till och med våga prova nya saker. En som står där med en mental piska och vägrar acceptera ett "nej" eller "snaaart". Men så vet jag också att jag har sådana personer runt mig. Det enda resultatet som blir av allt är att jag surar och "kan själv". Jag har svårt för folk som bestämmer över mig. Jag vill ha allt på mina villkor. Det är ju jag som känner min kropp bäst. Men å andra sidan, jag kanske lever i min trygga bubbla och är bombsäker på att allt jag säger är rätt, för jag vet bäst gällande mig själv. Men tänk om jag har fel? Jag vet att jag har fel många gånger. Varför är jag så fast i gamla rutiner? I gammalt tänkande? Är det inte dags att jag blundar, tar ett djupt andetag och låter den där mentala piskan riva upp stora sår? För sår läker. Och det kanske medför något bra?

Nu skall jag ta tag i den där varma chokladen. Något skall jag slutföra idag, hur litet det än månne vara.

Jag har inga planer,  visioner eller hopp om den här bloggen. Om jag skall vara ärlig är det ganska töntigt att blogga. Alla gör det. Vem orkar läsa om 20 människors vardag? "Idag var jag i affären. Jag handlade upp mina sista pengar"
*gäsp*
Varför har jag då skaffat en blogg om det nu är så töntigt? Ja du. Jag kanske föll för trenden och vill vara lika töntig som resten av Sveriges befolkning? Eller inte. Jag antar att jag vill ha någonstans där bara mina ord syns. Där bara mina bilder får all uppmärksamhet. Där jag styr hela innehållet. (maktgalen?)

Det var i en dimma av alldeles för många timmar utan sömn, som fingrarna lite av sig själva knappade in alla uppgifter. Happ! Så hade jag en blogg. Ännu igen. Det halvvulgära namnet kanske symboliserar hur oseriöst jag tycker detta är. Eller ett sätt att kompensera för galenskaperna i min sömnyra. Vad vet jag. Drottningen av dubbelmoral.

Nu skall jag göra mig en kopp varm choklad och invänta vad denna natten kan ha för galenskaper inplanerade. Hah! Den enda framförhållning jag har? Jag är förvirrad.


Och, jag kan ingenting om kodning osv. Därför ser det ut lite som det gör. Tills vidare. Ha förbarmande.