Jag undrar. Hur intelligent är det att dra ut i skogen och leka skogsmulle (dvs leta fula svampar) och inte berätta för någon om dina planer? Mobilen med, visst. Men det finns hål! Jag körde ner foten i ett. Tänk om jag stukat den. Eller slagit huvudet i ett träd. Eller hamnat ansikte mot ansikte (mule?) med en älg.

Dessutom suger jag på att hitta svamp. Jag kollar bara ner där jag går för att inte trilla. Spottar och förbannar all denna spindelväv. Funderar på hur många fästingar jag har på mig. Lurar på om jag trampat på någon äcklig snigel. Svettas och flåsar. Tror jag är vilse (jag har ju inget lokalsinne) och känner lite panik. Andas och låter mig tro på mig själv. Jag kommer alltid komma ut någonstans. Skogen är inte så stor.

När jag var liten älskade jag att vara i skogen, ensam. Bara lukta och lyssna. Koppla bort allt vad verklighet hette och låta fantasin dra iväg.

Vad hände? När blev jag så vek? Det har jag reflekterat över ganska mycket nu det senaste. Jag tål ingenting. Nojjar över allt, kan inte se blod eller operationer på Tv, är rädd för att bli full (även om jag peppar järnet innan, men när det väl börjar kicka in får jag lite lätt panik och vill bara bli nykter. Salongsberusad, fine. Full, nä) osv.

Ja, jag blir snart 25. Men det är väl ingen ursäkt för att bete sig som en tant (inget illa mot tanter, jag är bara inte redo än)? Eller är det bara mitt sunda förnuft som börjar göra sig till känna?

Jag är så kluven. Jag känner mig oftast inte som 25. Snarare 19-20. Har jag kanske en ålderskris? Jag pendlar mellan att känna mig som en tonåring och att känna mig vuxen. Nej. Det tror jag bara gör mig mänsklig. Man kan väl få vara lite av båda? Liten men stor. Det är snarare sunt förnuft. Så jag får helt enkelt acceptera att min hjärna vill bete sig som en tant en dag och som en tonåring nästa. Och allt där emellan.

Jag hade ju iallafall stövlar på mig i skogen.