Nej, det blev visst ingen varm choklad inatt. Det blev "jag skall bara" upprepade gånger. Sen blev jag för trött.

Det är lättare att skjuta upp saker än att genomföra dom, det vet väl alla. Jag har tusen saker i huvudet som jag vill göra. Men i slutändan blir inget gjort. Kan jag inte bara tänka på en grej? En sak som skall slutföras? Då blir det kanske gjort. Men nej. Min hjärna är överambitiös och min kropp i koma.

Ibland tänker jag att det vore bra med nån som puschar en. Får en att göra allt det där man vill och kanske till och med våga prova nya saker. En som står där med en mental piska och vägrar acceptera ett "nej" eller "snaaart". Men så vet jag också att jag har sådana personer runt mig. Det enda resultatet som blir av allt är att jag surar och "kan själv". Jag har svårt för folk som bestämmer över mig. Jag vill ha allt på mina villkor. Det är ju jag som känner min kropp bäst. Men å andra sidan, jag kanske lever i min trygga bubbla och är bombsäker på att allt jag säger är rätt, för jag vet bäst gällande mig själv. Men tänk om jag har fel? Jag vet att jag har fel många gånger. Varför är jag så fast i gamla rutiner? I gammalt tänkande? Är det inte dags att jag blundar, tar ett djupt andetag och låter den där mentala piskan riva upp stora sår? För sår läker. Och det kanske medför något bra?

Nu skall jag ta tag i den där varma chokladen. Något skall jag slutföra idag, hur litet det än månne vara.