Nu är det gjort! Den nya bloggen är "klar". Så om någon känner för att läsa den, hör av dig så får du adressen.
Så får detta bli sista inlägget här. Lite trist. Jag älskar Fru Fitta ):

Okej. Jag tänker skaffa en ny blogg, fast som ser precis ut som denna och allt sådant. Denna kommer väl vara kvar eftersom jag inte kan ta med mig inläggen till den nya.
Är bara det att en viss person har tillgång till adressen och det äcklar mig. Så jag hoppas jag får större lust att skriva sen.
Kommer väl ta hundra år för jag måste komma på ett bra namn.

Sen är det faktiskt så, att just nu är det inte bra alls. Och då pallar jag inte skriva, fast jag vill.

Hej, jag lever. Typ.

Alla höstens färger verkligen sprakar ut i ett orangeaktigt fyrverkeri. Jag som längtat efter att få springa ut med kameran.
Men nu sitter jag här, inomhus. Orkar inte. Har ingen motivation, ingen fantasi. Medan löven bara blir färre och färre. Värdelöst.

Idag fick jag grönt ljus, här skall det adopteras! Ja, inte en unge då. Håll till godo.

Idag knatade jag och mamma ut i skogen på jakt efter kantareller, eftersom älgjakten börjar nästa vecka.
Först småregnade det lite men när vi väl kom in i skogen började det ordentligt. Blåste gjorde det också. Jag är allergisk mot blåst. Jag blir galet arg av den. Så efter ett tag gick jag och huttrade. Men vi var nog ute tre timmar ändå och kämpade på.
Jag är sämst på att hitta svamp, jag ser seriöst inte längre än näsan räcker. Kommer på mig själv hela tiden med att jag kanske borde titta åt sidorna och längre fram. Men jag hittade några i alla fall. Mamma hittade mest, som vanligt haha. Men hon var ändå snäll och delade lika när vi var klara. Vi fick faktiskt ihop en del.
Inte tal om att rensa och ha sig när jag kom hem, det får fan vänta till efter jobbet imorgon. Då skall J med hem så han får hjälpa mig, heh.

Alltså, jag kollar nog alldeles för mycket på skräckfilmer. Jag har nog nämnt det innan, att jag är en riktig fegis och gärna blundar eller kollar genom fingrarna, eller låtsas vara väldigt upptagen med något annat när det blir som värst. Ändå skall jag se skiten. Varför? Jag ser ju ändå bara halva filmen. Onödigt. Och så blir jag så jävla arg när de vräker på med hög musik så man skiter ner sig, eller när någon hoppar fram framför kameran så jag vill sätta mig och grina. En vacker dag kommer jag få en hjärtattack. Det gör seriöst ont i hjärtat av att se filmerna haha.

Och på tal om att sätta sig och grina.. När jag och syrran bodde grannar (ja, jag bodde i våningen snett upp) i grannkommunen umgicks vi väldigt mycket. Vi hade filmkväll hela tiden med våra respektive.
Så, jag var tvungen att gå på toaletten, mitt i en skräckis. Jag tror till och med jag sa till att ingen fan fick skrämma mig, för jag är så jävla lättskrämd. När jag var klar och gick ut i hallen och börjar gå mot vardagsrummet hoppar syrrans kille fram och skrämmer totalt skiten ur mig. Hela lägenheten var mörk och han hade gömt sig bakom två jävla dörrar. Jag blev så chockad att jag bara satte mig ner på golvet, pinsamt nära att börja grina. Det är ju kul nu i efterhand och jag blir ständigt påmind om detta, men då...då var det fan inte kul.

Eh, för att gå tillbaka till att kolla på mycket skräckfilmer. Det har ju resulterat i att jag är tokparanoid. Jag har alltid blivit rädd för min egen skugga, även innan denna perioden av sadistiskt självplågande började. Nu hoppar jag tre meter upp i luften av ingenting. Plötsligt är jag mörkrädd, kan inte kolla ut genom fönster på kvällarna (eller kan och kan, det är ju inte fysiskt omöjligt) och häromdagen började jag skratta åt mig själv eftersom jag hoppade högt av att se mitt eget hår eller hand, jag minns inte, i ögonvrån. Och minuter senare hoppa lika högt av min egen spegelbild.

I alla fall, för att äntligen försöka komma till saken, så när jag och mamma gick in i skogen förut såg vi ett hus. Ett jävla minihus mitt bland alla träd. Hur jävla konstigt är inte det? Det var ju inte så att det bodde någon där, träd hade rasat över taket och det såg allmänt obebott ut. Det gick en liten minibro över ett litet vattendrag (snarare dike) med en gammal trasmatta över sig.. Överallt i skogen såg vi sådana här broar, dock var det bara den första som hade en matta. Förmodligen användes stigarna flitigt förr. Men jag blev ändå paranoid och fick för mig att Blairwitchhäxan bodde i det jävla huset. Sen fick jag för mig att vi med största sannolikhet skulle träffa på något lik. Allt kan hända i skogen, faktiskt!
När vi gick hemåt igen gick vi förbi huset igen. Mamma tog en närmare titt men vågade inte gå in. Det är ju hur märkligt som helst. Jägare sitter väl inte så nära vägen? Ja, nu vet ju inte ni hur nära vägen vi var.
I mitt huvud var det ju självklart att någon förkrympt eremit, som hade en förkärlek för att locka in människor djupt in i skogen för att sedan tortera dom och släpa hem dom igen (??! Öh, hur jobbigt?) och koka över elden, bodde där.
Det finns säkert en alldeles logisk förklaring till det hela. Men det är ju bara att konstatera, jag är en överparanoid, jobbig brud med nerverna utanpå kroppen och med en förundransvärt märklig böjelse som består av att plåga sig igenom skräckfilmer hon inte klarar av.

Nu skall jag lägga mig, hoppas på att det är monsterfritt under sängen.

Alltså herregud, det slog precis om till 900 röster! Det är ju helt galet. Jag är så otroligt tacksam för att ni hjälpt mig <3
Hade jag kunnat skulle jag bjuda er alla på tårtkalas!

Kolla, det går framåt! Men jag behöver mer röster.
Så klicka på bilden och tryck "rösta", gilla gärna på Facebook
(finns en gilla-knapp), och sprid till alla ni känner!


Nu skall jag sjunka ner i soffan med en mugg o'boy och kika nyaste avsnitten av Glee och Grey's. Life is good.

Det är väldigt jobbigt just nu. Jag missar jobb och jag missar livet. Men jag vet inte vad jag skall göra. Y har erbjudit sig att prata med mig igen, men vad skall vi prata om? Visst, en del ångest går väl att försöka reda ut. Men det andra, det som tynger mig allra mest, det kan ingen göra något åt. Och jag håller på att gå sönder. Det skall inte vara såhär. Jag är sjuk, jag vet det.
Det känns just nu som att jag är ett omöjligt fall. När jag inte är lika sjuk vet jag att det inte stämmer. Men just nu, mitt i helvetet vill jag bara gå under. Låsa in mig och slippa visa mig bland folk.

Det finns en sida där man, om man har turen, kan bli testpilot för en massa roliga grejer. Man ansöker till den produkten man är intresserad av att få prova.

Jag hoppas på att få testa en kamera. Den har en massa bra funktioner, bla är den ganska stöttålig och skall klara fall på 1½ meter. Den har 16 megapixels upplösning, HD videoinspelning, bildstabilisator med mera. Dessutom är den vattentät, perfekt för småbarnsföräldrar alltså.

Nu har ju inte jag några barn, men vem vill inte ha en sådan här?? Superbra när det regnar ute och fotosuget vägrar lägga sig.
Du kan springa ut och fota läckra bilder ändå, utan att oroa dig för att den skall gå sönder.
Och som om inte detta var nog, den tål även att vara tre meter under ytan i upp till en timma. Hur bra låter inte allt detta?

Om ni vill kika in och kanske själva anmäla er, klicka HÄR. Men skynda er! Ni har till och med imorgon på er!