Usch. Jag känner inte alls att jag kan ta åt mig av någon bra kritik för mina bilder. Jag menar, färgerna är ju redigerade i efterhand, jag har lagt på skärpa (och bilderna ser ju skarpare ut när de är förminskade), fixat med ljuset osv.  Det känns bara så otroligt falskt.

Visst, färgerna är ju något jag förstärker. Samma med det andra antar jag, men ni skulle bara veta hur dassiga mina bilder ser ut innan de tagit en tur genom Lightroom och Photoshop.

Att efterbehandla är ju något som nästan är ett måste med digitala foton. Proffs brukar kalla det för "det digitala mörkrummet". Men som betraktare luras man ju. Är det inte så?
Jag vet att min mamma blev jätteförvånad när jag upplyste henne om att de flesta bilder med största säkerhet redigerats i efterhand och säkert inte var lika fina i färgerna innan. Nu menar jag ju bilder som visas i tidningar och andra medier.
Jag vet också att bra kameror ger bättre ljus och säkert har bättre färgåtergivning.

Allt man ser i media är redigerat och retuscherat. Visst, det vet man ju om. Men jag tror man ofta kanske glömmer bort det.

Ett exempel är modellbilder som skall användas till reklam. Photoshop har förvandlat en vanlig snygg tjej till något helt övermänskligt. Ansiktet har gjorts symmetriskt, kroppen är smalare, huden är perfekt och...ja, listan kan ju göras hur lång som helst. Det är för att sälja.

Men det är ju det folket vill ha? Vi vill inte se "vanliga" människor? Jo, det tror jag visst att vi vill. Men man kan inte gå från noll till hundra.

Om jag utgår från mig själv då. Min hjärna analyserar, dömer, avundas, förundras, fnyser åt vad jag ser. Jag hatar det samtidigt som jag älskar det. Vart är logiken? Det är liksom skönt att vila ögonen på. Estetiskt tilltalande och ja, precis vad jag är van vid att se.

Men så hade det kanske varit om alla modeller bara finslipats lite. Tagit bort det som sminket missat. Justerat ljuset och färgerna (nu säger jag emot mig själv, det vet jag. För jag inledde detta inlägget med att jag anser att jag är oärlig som inte lägger ut bilderna som de är. Men jag tror jag kommer komma fram till en poäng) och ja, lite sådant. Att det används modeller i alla storlekar och former.

Hade det varit sådana bilder vi fick upptryckt i ansiktet hela tiden är jag ganska säker på att den stora massan accepterat det. Om vi fick vänja oss lite först. Nu tycker ni kanske att man inte skall behöva "vänja sig" vid att se normala, verkliga människor. Men jag tror som sagt inte att man kan gå från noll till hundra.
För vi vill väl se verkliga människor?

Å andra sidan förstår jag till viss del. Det handlar om estetik och att dra in pengar.
Nu säger jag inte att allt annat inte är estetiskt. Det är jättesvårt att försöka få fram min poäng utan att det låter helt fel.

Men nu är det ju så att (speciellt om man inte har en jättebra kamera) det sällan blir som man tänkt sig när bilden väl hamnar i datorn. Kameran har inte alls fångat de färgerna som ögat uppfattat när bilden togs och då måste de på något sätt försöka efterliknas i ett bildbehandlingsprogram.
Det digitala mörkrummet som sagt.

Jag vet detta, ändå våndas jag över hur falsk jag känner mig. Det finns ingen logik någonstans och jag kan inte ens tänka att "jaja, tycker någon om bilden så är det ändå jag som tagit den, jag som gjort så att den ser snygg ut, även om det är fusk".

Det är väldigt jobbigt och påfrestande att vara så osäker. Hade det funnits efterbehandling för tankar hade jag redigerat bort allt tvivel och osäkerhet, all nedvärdering och självförakt. Och detta utan att känna mig falsk!