När jag vaknade vid två snöade det som bara den. Jag bara suckade och orkade inte ens bli irriterad. Vad gör väl ännu lite mer snö? Bring it on!
Sen har jag tillbringat mesta delen av dagen och kvällen (med undantag från när jag plockade ur det mesta pyntet ur granen, mycket motvilligt. Jag känner extrem separationsångest, den är ju så fin!) framför datorn, och då har jag persiennen nerdragen, eftersom jag inte uppskattar att folk har fri sikt in. Sen kikar jag på termometern och ser att det är plusgrader. Men det snöar ju fortfarande. Snö snö snö. Kollar ut, nej. Jag ser ingen snö, förutom de uppenbara drivorna på backen då. Härligt. Men får snart klart för mig att det istället regnar. Kul. Då hade det faktiskt hellre fått snöa. Isbanor är det värsta jag vet. Hur jobbigt är det inte att hamna mitt i en backe och varken kunna ta sig upp eller ner? Man är fast. Eller att spräcka svanskotan. Eller att behöva snigla sig fram, när det enda man vill är att gå till affären fort, handla det man skall och sen lika fort hem igen.

Vid åtta begav jag mig i alla fall ut. Jag förbannade sulan på skorna som är totalt platt. Och varför har jag inte investerat i ett par broddar? Parkeringen vid affären var nästan omöjlig att ta sig över. Jag var i alla fall glad åt att jag inte körde bil. När jag var på väg hem igen tänkte jag på hur tokigt det skulle vara att cykla nu. Vad möter jag sekunden senare? En cyklist! Wtf?