Efter att ha varit hos läkaren och helt blottad suttit och blivit granskad i ansiktet, med nära till gråt för att jag skämdes så mycket och tycker att det är så jobbigt att inte kunna leva ett normalt liv. Ja, efter det fick jag hopp. Jag blev lovad en remiss till hud och några dagar senare tog jag en massa prover för att se om något inte stod rätt till. Lycklig över att ha blivit förstådd, över medmänsklighet (tanten året innan på distriktan hade bara sagt att jag skulle gå ut och promenera och svettas massa. Och gå utan smink. När jag sa att jag ju inte kunde visa mig utan smink, inte ens för min pojkvän, och det fick mig att må så jävla dåligt, ja då sa hon att då kan han väl vara hemma hos sig ett tag medan jag kan gå hemma utan smink. Tack... jag vill ju verkligen låsa in mig och inte ens träffa pojkvännen, precis vad jag behöver höra. Ingen hjälp fick jag heller) och att nu äntligen kommer det att hända någonting. Eländet kommer vända och kanske kan jag snart få känna mig normal och slippa lida. Jag väntade och väntade. Till slut hade tre månader gått (ja, jag ringde till dom och frågade om proverna och oj, ja doktorn skulle titta på dom idag och ringa upp mig senare. Det tog inte många minuter innan han ringde och då hade jag ändå väntat en eller två månader. Jag fick recept på järntabletter som jag käkat sedan dess, eftersom jag alltid är så trött) och jag hade fortfarande inte hört något. Tänkte att en remiss kan ju ta upp till tre månader. Mamma fick i alla fall pratat med läkaren och nej, inte hade han skickat någon remiss. Och jag skulle ju gå igenom allt på apoteket först innan han kunde göra något, det skulle hud också säga. Och allt detta hade han ju sagt till mig. Nu är det så här att mamma var med på mitt möte med honom. Och varken hon eller jag har hört det. Han läste upp det för henne från datorn, för han hade ju noterat det. Men han måste ha skrivit det efter jag gått. Han har INTE sagt detta till mig. Jag blev så arg och besviken att jag nästan började grina och ville sätta mig ner på golvet i affären och tjura som en liten unge. TRE MÅNADER! Under den här tiden skulle jag ju kunnat testa massa saker från apoteket, men istället har jag gått hemma och väntat. Och väntat. Och väntat. Jag är så ARG! Och det är synd, för denna läkaren är verkligen underbar och han har massa att göra nu och jobbar inte bara här för tillfället, så det kan ju ha varít det som förvirrat till det. Men hallå, det är mitt välmående det handlar om. Jag visste ju att man brukar bli rekommenderad att prova apotekets utbud och blev förvånad när han inte sa det till mig. Men då hade jag ju rätt. Åh. Tre månader åt helvete. Nästa löning gick jag i alla fall in på apoteket och köpte denna, efter att ha läst massa på internet och förstått att detta var det starkaste receptfria de hade att erbjuda. Eller ja, 10% är det starkaste men jag vågar inte chansa med min känsliga hud. Stioxyl finns också, men de är i princip samma sak, förutom att denna blir man inte lika hysteriskt torr utav. Jag tänkte att provar jag denna nu ett tag och det inte hjälper, ja då måste han väl hjälpa mig?

Men, redan efter första, ja FÖRSTA, strykningen av denna blev mitt ansikte så mycket bättre!

Nu har jag använt den i snart två veckor och oh my god. Snart kan jag gå helt utan smink! Nu är jag ju orolig att det snart skall bli jävligt mycket sämre ett tag innan det förhoppningsvis blir bättre igen, men än så länge bara jag njuter. För nu känner jag mig som en människa igen och inte som ett monster. Tänk om jag hade testat denna för tre månader sedan..!