Nostalgi
Att spara allt på datorn och kolla på dom där har blivit så självklart att jag helt glömt bort charmen med glansiga fina bilder, som jag varsamt pillar in i plastfickor i fotoalbumet. Men alltså. Är jag så gammal att det redan är "när jag var ung"? Det kan jag inte gå med på. Man följer med utvecklingen som går i rasande fart. Man fnissar åt hur mobilerna var för tio år sedan. Hur små skärmarna till datorerna var.
Jag känner mig faktiskt jävligt bortskämd. Bortskämd av samhället. Man blir girig och vill bara ha bättre och mer.
Men jag kände faktiskt en barnslig förtjusning förut, när jag såg att bilderna jag beställde förra veckan hade kommit. Varsamt bläddrade jag igenom bunten. Nu sitter de så fint placerat i mitt tillfälliga fotoalbum. Och jag kommer inte kunna låta bli att kika på dom om och om igen.
I en märklig övergångsperiod var kamerorna analoga samtidigt som datoranvändningen ökade dramatiskt. Då skickade man in sina filmrullar och fick dem i betydligt sämre kvalitet på en CD. Dessa bilder kunde man sedan visa upp för en imponerad mormor på datamaskinen.
Jag känner dock ingen nostalgi inför fotoalbum. Det blir inte av att man tittar i dem och vid varje flytt förbannar man sig över alla pappersprodukter som ska flyttas från A till B. Tänk om man kunde zippa hela sitt liv, lägga det på ett USB och bara sticka. Jag vågar drömma.
Jag missade hela den bilder-på-CD-perioden eftersom vi inte hade någon dator alls under min uppväxt.
Nu hade jag väl tänkt att en del av de bilder jag beställde så småningom skall sättas i ramar och sedan upp på en hylla (dock vet jag att jag är segast på att genomföra saker) och jag vågar hoppas på att både jag och andra har nöje över att beskåda dom (: